Medpassageraren satte sig mittemot mig, slängde upp sin enorma rutiga väska på den övre hyllan och andades ut tungt:

“Han slog mig inte med knuten näve,” fortsatte hon. Rösten var nu kall, nästan mekanisk. “Han vet att det syns. Han tryckte upp mig mot väggen i hallen. Han tryckte underarmen mot min hals tills jag började förlora medvetandet. Han sa i mitt öra: ‘Du stjäl från vår familj. Du är precis som den där galna hyndan innan dig, en otacksam tjuv. Nästa gång du döljer något för mig, kommer du inte att resa dig från golvet.'”

Ett kallt raseri spred sig i mitt bröst. Samma ord. Samma metoder. Stepan hade inte förändrats ett dugg, han hade bara förfinat sin teknik. Han visste exakt hur man krossar en kvinnas själ utan att lämna märken som polisen skulle bry sig om.

“Så du flydde igen?” frågade jag.

“I morse,” sa hon. “Han åkte till Sura för att pimpla isfiske. Han är borta över helgen. Jag packade ingenting. Jag vågade inte. Jag tog bara min handväska och gick ut som om jag skulle handla bröd. Jag kunde inte åka till min mamma den här gången. Han vet att jag brukar åka dit. Han skulle komma dit och sparka in dörren. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Så jag letade efter dig.”

Hon lyfte blicken och såg på mig med en förtvivlan som skar mig i hjärtat. “Du var den enda som visste sanningen. Den enda som inte tyckte att han var en ‘sådan snäll man’. Vad ska jag göra? Jag har inga pengar, inga kläder. Jag har bara mina veterinärlicenser i väskan.”

Jag reste mig upp, gick fram till fönstret och tittade ut i den mörka vinterkvällen. Gatlyktan kastade långa skuggor över den snötäckta gården. Jag kom ihåg min egen flykt. Jag kom ihåg rädslan. Jag kom ihåg hur Gulja, min vän från tekniska skolan, hade suttit med mig i en lika trång och mörk lägenhet.

Nu var det min tur att vara Gulja.

“Vi ska dricka upp teet,” sa jag och vände mig mot Rita med en fast blick. “Sen ska vi sova. Imorgon bitti, medan han fortfarande sitter på isen vid Sura och väntar på napp, åker vi till huset. Vi hämtar dina saker, dina dokument och de besparingar jag vet att du har gömt någonstans, för det gör vi alla.”

Rita spärrade upp ögonen. “Nej! Jag kan inte åka tillbaka dit. Tänk om han kommer hem tidigt?”

“Han kommer inte hem tidigt. Isfisket är hans religion,” sa jag krasst. “Och du ska inte åka ensam. Jag åker med dig. Det är dags att jag får se mitt gamla hem igen.”

Lördagsmorgonen grydde grå och bitande kall. Vi tog den första bussen ut mot förorten där Stepan bodde. Rita satt stel som en pinne hela resan. Hon hoppade till vid varje ljud. Jag höll hennes hand, den var iskall.

När vi klev av bussen och gick längs den igenfrusna grusvägen, kände jag hur minnena slog emot mig som fysiska slag. Här var staketet jag en gång målat. Där var äppelträdet jag planterat, nu ett stort, knotigt träd med kala grenar. Huset såg exakt likadant ut. Samma bruna tegelfasad, samma tunga ekdörr. Det kändes surrealistiskt, som att kliva rakt in i en mardröm jag trott mig ha vaknat ur för decennier sedan.

Rita fumlade med nycklarna med skakande händer. Det tog tre försök innan hon fick upp dörren.

Luften där inne luktade precis som förr. En blandning av Stepans rakvatten, starkt kaffe och instängdhet. Det var pedantiskt städat. Han tålde aldrig oordning.

“Vi har högst två timmar,” sa jag med en röst som överraskade mig själv genom att vara helt stadig. “Ta bara det absolut viktigaste. Kläder för en månad, värdesaker, foton. Inga tunga saker.”

Rita nickade febrilt och skyndade in i sovrummet. Jag stod kvar i hallen och lät blicken svepa över vardagsrummet. Mina möbler var borta, utbytta mot modernare, själlösa pjäser. Men stämningen var densamma. Det kändes som om väggarna lyssnade.

Jag gick ut i köket. Vid fönstret stod en pelargon som slokade. Av ren vana sträckte jag mig efter vattenkannan och vattnade den. Din stackare, tänkte jag. Du överlever inte heller länge här.

Efter trettio minuter kom Rita ut i hallen med två stora sportbagar. Hon andades tungt.

“Jag har mina dokument,” sa hon. “Och pengarna jag gömt bakom elementet i gästrummet. Och kläder. Jag tror att det är allt.”

Hon såg sig omkring, som om hon tog farväl av sitt fängelse. För ett ögonblick såg jag tvekan i hennes ögon. Tryggheten i det välkända, även om det välkända var livsfarligt.

“Gå inte i den fällan,” sa jag skarpt, för jag såg vad hon tänkte. “Det finns inget här för dig, Rita. Det är inte ett hem, det är en bur.”

Hon blinkade bort tårarna och rätade på ryggen. “Jag vet. Låt oss gå.”