“Denna stad vet vad det innebär att genomleva långa vintrar, för att sedan explodera i liv när ljuset återvänder. Denna byggnad är inte bara ett kulturcentrum. Det är ett löfte. Ett monument över överlevnad, över sanning, och över den ovillkorliga tron på framtiden.”

När Valeria avslutade sitt tal blev det först helt tyst i salen. Det var en sådan där elektrisk tystnad som bara uppstår när människor har blivit genuint berörda. Sedan började juryns ordförande applådera, långsamt först, innan hela salen stämde in i en dånande stående ovation. Till och med några av Henriks egna medarbetare såg ut att ha glömt bort att de var konkurrenter.

Mateo stod längst bak i salen, hans ögon glänste av stolthet.

Beslutet kom två dagar senare. Valerias telefon ringde medan hon och Mateo promenerade genom Gamla Stan, insvepta i tjocka yllekappor, drickande varm choklad från ett litet kafé. Det var juryns ordförande.

När hon lade på telefonen stannade hon mitt på kullerstensgatan. Snöflingor, stora som fjädrar, hade börjat dala ner från himlen.

“Vi vann,” viskade hon, nästan oförmögen att tro det själv. “Vi vann, Mateo. Projektet är vårt.”

Mateo skrattade högt, lyfte upp henne i luften och snurrade runt henne där mitt på torget. “Självklart vann vi! Det fanns aldrig något tvivel.”

Han satte ner henne, borstade ömt bort en snöflinga från hennes ögonfransar och kysste henne djupt, mitt framför förbipasserande turister och stressade stockholmare. I det ögonblicket spelade ingenting annat någon roll. De miljontals pesos som Rodrigo en gång hade stulit, de giftiga orden från Beatriz, de mörka nätterna av tvivel – allt detta var nu bara aska som vinden för länge sedan hade blåst bort.

Valeria Montes hade inte bara överlevt pakten som skulle tömma hennes liv på allt. Hon hade tagit spillrorna, ritat om ritningarna och byggt ett imperium som sträckte sig över kontinenter. Hon hade funnit en kärlek byggd på absolut sanning och jämlikhet.

När hon tittade upp mot den gråvita nordiska himlen kände hon en djup, orubblig frid. Hon visste att det skulle komma nya stormar. Det gör det alltid. Men nu kände hon till varje bärande vägg i sitt liv. Och hon visste med absolut säkerhet, att hon aldrig någonsin skulle rämna igen.