Samtidigt pågick kriget i det fördolda. Valeria hade anlitat en privatdetektiv som dokumenterade varje steg Gael och Rodrigo tog. Hon lät don Julián – som hade inlett en blixtsnabb skilsmässa från Beatriz och kastat ut henne från deras hem – få ta del av informationen. Julián, en inflytelserik man i stadens affärskretsar, såg till att Beatriz blev totalt utfryst från den societet hon värderade högre än livet självt. Ingen i församlingen ville längre veta av kvinnan med “goda moraler”.
Slagstöten kom under företagets årliga styrelsemöte.
Rodrigo klev in i styrelserummet i en skräddarsydd kostym, med ett självsäkert leende. Han trodde att mötet skulle handla om att godkänna budgeten för nästa kvartal – budgeten som skulle ge honom sista chansen att slussa ut de sista miljonerna innan han försvann.
När han satte sig ner, märkte han att stämningen var iskall. Runt bordet satt inte bara Valeria och Arturo, utan även bankens högsta representanter, två poliser från avdelningen för ekonomisk brottslighet, och Valerias stjärnadvokat, Sofia.
— Vad pågår här? frågade Rodrigo och kände hur slipsen plötsligt satt för hårt.
Valeria reste sig upp. Hon hade på sig en oklanderlig röd dräkt, en symbol för makt och hämnd. Hon kastade en tjock mapp på bordet framför honom.
— Det här, Rodrigo, är din biljett härifrån. Men inte till Caymanöarna. Till Reclusorio Norte.
Hon startade projektorn. På skärmen dök dokument efter dokument upp: kontoutdrag, förfalskade namnteckningar, foton på Rodrigo och Gael som överlämnade väskor med kontanter, och slutligen, en ljudinspelning där Gael, som Valeria hade pressat till att vittna mot immunitet, erkände hela pakten.
— Du trodde att jag var en bankomat, sa Valeria, och hennes röst ekade med auktoritet. Du och din mor trodde att ni kunde lura mig, tömma mitt livsverk och sedan lämna mig i ruiner. Men ni glömde en sak. Det var jag som ritade det här imperiet. Jag känner till varje lönndörr och varje svag bärande vägg.
Rodrigo stammade, hans självsäkerhet pulveriserad. Han försökte resa sig, men poliserna klev fram och lade en hand på hans axel.
— Rodrigo Alcántara, ni är anhållen misstänkt för grovt bedrägeri, förskingring och urkundsförfalskning, sa den ena polisen.
När Rodrigo fördes ut ur rummet, blek och skakande, mötte han Valerias blick en sista gång. Det fanns ingen ånger i hennes ögon, bara en absolut och iskall triumf.
Samma kväll satt Valeria på terrassen till sitt hus i Lomas de Chapultepec. Huset var tyst. Inga fler lögner. Inga fler förolämpningar från Beatriz, som numera bodde i en sunkig liten lägenhet och väntade på sin egen rättegång för medhjälp.
Valeria tog en klunk av sitt vin och blickade ut över Mexico Citys glittrande ljus. Hon hade inte förlorat något hon ägde. Hon hade bara rensat bort skräpet som blockerade utsikten. Nu var horisonten oändlig, och den tillhörde bara henne.
