Luften på ödetomten tycktes frysa till is. Valerias hjärta slog volter i bröstet, men hennes ansikte förblev en ogenomtränglig mask. Hon tittade på Rodrigo. Hennes make. Mannen hon hade delat säng med i sex år, mannen vars skulder hon hade betalat och vars fasad hon hade upprätthållit.
“Jag sa ju åt dig att aldrig ta med henne hit!”
Rodrigos ord ekade i den fuktiga kvällsluften. Han hade inte ens lagt märke till Valeria, som stod halvt dold i skuggan av ett rostigt plåtskjul. Hans ögon var fästa på Gael, och den ilska som förvred hans ansikte var inte en bedragen sons ilska – det var en medbrottslings vrede.
Don Julián, som dittills hade stått förlamad av chocken över att se sin fru i armarna på en man som var ung nog att vara hennes son, vände sig långsamt mot Rodrigo.
— Vad menar du med “ta med henne hit”? väste den äldre mannen, och hans röst darrade av en blandning av sorg och raseri. Känner du den här… den här parasiten?
Rodrigo stelnade till. Han insåg plötsligt att hans far stod där. Och sekunden senare, när han vände blicken, fick han syn på Valeria. Färgen rann ur hans ansikte. Han öppnade munnen för att tala, men inga ord kom ut.
Gael, som äntligen hade lyckats hitta bilnycklarna i leran, ställde sig upp. Han torkade av händerna på sina byxor, sneglade på Rodrigo och muttrade: “Det var inte mitt fel, man. Hon ville ha klockan idag, och hon ville fira.”
Valeria klev fram ur skuggorna. Gruset krasade under hennes designerstövlar. Hon tittade inte på Beatriz, som nu satt och snyftade hysteriskt i baksätet, och inte heller på don Julián. Hon gick rakt fram till Rodrigo.
— Du kände till det, sa hon. Det var inget tillfälligt. Du visste om din mammas affär.
Rodrigo försökte le, ett patetiskt, desperat leende. “Valeria, min älskling, låt mig förklara…”
— Nej, avbröt hon kallt. Det finns ingenting att förklara här.
Hon vände sig om och gick tillbaka till sin egen bil, som stod parkerad en bit bort. Hon hörde don Juliáns vrål av vrede blandas med Beatriz gälla skrik, men hon brydde sig inte. Hon hade fått de vittnen hon behövde för otroheten. Men Rodrigos ord hade öppnat en avgrund som hon var tvungen att utforska ensam.
Samma natt, medan Rodrigo desperat ringde och skickade meddelanden till hennes telefon, satt Valeria inlåst på sitt kontor i skyskrapan på Paseo de la Reforma. Endast skrivbordslampan lyste upp det enorma rummet. Framför henne låg travar med pärmar och flera öppna fönster på datorskärmen.
Hon hade kallat in sin chefsrevisor, Arturo, mitt i natten.
När Valeria började gräva i företagets finanser och de privata kontona, upptäckte hon den vidsträckta konspirationen. Det handlade inte bara om en lyxklocka för 1,8 miljoner pesos. Det var bara toppen av isberget.
Rodrigo hade använt sin position som 5 %-delägare för att systematiskt förfalska hennes namnteckning på en rad dokument. Han och Beatriz hade skapat ett invecklat nätverk av brevlådeföretag. Och vem stod som VD för de flesta av dessa företag? Gael Salgado.
Den unga, tatuerade mannen var inte bara Beatriz älskare. Han var en målvakt. Rodrigo hade slussat miljontals pesos från Valerias byggprojekt – pengar som var öronmärkta för material och underleverantörer på Riviera Nayarit – rakt in i Gaels bolag, som sedan tvättade pengarna och förde över dem till dolda konton på Caymanöarna. Beatriz affär med Gael var i själva verket en del av Rodrigos sjuka plan för att hålla sin mor tyst och delaktig, samtidigt som han själv planerade att lämna Valeria bankrutt.
“Pakten,” viskade Valeria för sig själv när hon läste igenom ett utkast till ett avtal mellan Rodrigo och Gael. De hade planerat att dränera företaget helt inom sex månader, lämna Valeria med enorma bankskulder och sedan flytta utomlands.
Arturo, som stod bakom henne med en kopp kallt kaffe, såg förskräckt ut. “Señora Montes… de har pantsatt fastigheterna i Querétaro. Om vi inte täcker lånen inom trettio dagar, kommer banken att beslagta allt. De försökte ta allt du äger.”
En svag, naiv kvinna hade brutit ihop och gråtit. Hon hade ringt sin man och skrikit, krävt svar. Men Valeria Montes var arkitekt. Hon visste hur man byggde upp imperier från grunden, och hon visste exakt hur man rev ner dem med precision.
— Arturo, sa hon och hennes röst var stadig som stål. Spärra alla konton som Rodrigo har tillgång till. Kontakta våra advokater och förbered en stämningsansökan för grovt bedrägeri och förskingring. Och säg ingenting till någon. De ska tro att jag bara är arg över otroheten.
De kommande två veckorna var en uppvisning i kyla. Valeria lät Rodrigo flytta in i gästrummet i huset i Lomas de Chapultepec. Hon låtsades vara förkrossad över hans “svek” kring att han känt till moderns affär. Rodrigo, den arroganta narren, trodde att han kunde manipulera henne igen. Han spelade den ångerfulla sonen och lovade att han hade brutit kontakten med både sin mor och Gael.
