När Sofia och åklagaren lade fram bevisen för detta – e-postmeddelanden från Rodrigo till en tvivelaktig mekaniker på svarta börsen – utbröt totalt kaos i rättssalen. Rodrigo flög upp ur sin stol och skrek att bevisen var fabricerade, men mekanikern hade redan förhörts och erkänt. Det faktum att Rodrigo nästan hade dödat sin egen mor i sitt försök att röja sin fru ur vägen blev spiken i kistan.
Domarens klubba föll tungt.
Rodrigo Alcántara dömdes till femton års fängelse för grovt bedrägeri, urkundsförfalskning och försök till dråp.
Beatriz dömdes till sex års fängelse för penningtvätt och medhjälp till bedrägeri. När domen lästes upp kollapsade hon och fick ledas ut av vakter, gråtande och ropande på en Gud som för länge sedan hade slutat lyssna på henne.
Två år senare.
Solen stod i zenit över Riviera Nayarit. De azurblå vågorna slog mjukt mot den vita sandstranden. Valeria stod på en enorm terrass av polerad betong och ädelträ, och blickade ut över det nybyggda eko-lyxhotellet som hennes firma just hade färdigställt. Det var kronjuvelen i hennes karriär.
Mycket hade förändrats sedan rättegången. Hon hade städat ut allt som påminde om Rodrigo från sitt liv. Huset i Lomas de Chapultepec hade sålts och hon hade låtit bygga ett spektakulärt penthouse åt sig själv i Polanco, designat helt efter hennes egna, exakta specifikationer. Utan de ständiga ekonomiska läckorna och dramatiken hade hennes företag vuxit exponentiellt. Hon hade nu kontor i Madrid och förberedde en expansion till norra Europa.
— Valeria?
En röst avbröt hennes tankar. Hon vände sig om och såg Mateo, huvudingenjören för hotellprojektet. Han var en man i hennes egen ålder, med skrattrynkor runt ögonen och händer som visste hur man arbetade med både ritbord och råbetong. De hade arbetat tätt ihop det senaste året, och en djup, ömsesidig respekt hade sakta vuxit till något mer. Det fanns inga lögner mellan dem, ingen maktbalans som var skev. Han beundrade hennes styrka; han försökte aldrig stjäla den.
— Gästerna börjar anlända för invigningen, sa Mateo med ett varmt leende och räckte henne ett glas kyld champagne. Du borde hålla talet snart. Det är ditt verk.
Valeria tog emot glaset. Bubblorna glittrade i solljuset. Hon tänkte tillbaka på den mörka kvällen på ödetomten i Tlalnepantla. Den gången hade hon trott att hennes liv höll på att rämna. Men nu insåg hon att raset hade varit nödvändigt. Det var först när de ruttna strukturerna hade rivits ner som hon kunde bygga något som verkligen var äkta.
— Nej, sa Valeria och klirrade sitt glas mot Mateos. Det är vårt verk. Men talet… det ska jag med glädje hålla.
Hon vände sig mot havet och drog in ett djupt andetag av den salta havsluften. Hon var Valeria Montes. Hon lät ingen annan rita upp planerna för hennes framtid. Hennes liv tillhörde henne, varje sten, varje balk, varje triumf. Och hon var äntligen fri.
