Rättegången inleddes sex månader senare. Under denna tid hade höstens kyliga vindar dragit in över Mexico City, men inne i den massiva domstolsbyggnaden i glänsande marmor och mörkt trä var atmosfären ännu kallare. Valeria Montes klev in i rättssalen med samma okuvliga hållning som när hon inspekterade skyskrapors stålkonstruktioner. Hon bar en mörkgrå, skräddarsydd kostym och hennes blick var fäst rakt fram. Hon var inte längre offret i denna berättelse; hon var arkitekten bakom deras fall.
På de anklagades bänk satt Rodrigo och Beatriz. Förfallet var slående. Rodrigo, som en gång i tiden hade varit sinnebilden av en arrogant och välklädd playboy, såg nu tärd och grå ut. Hans kostym hängde löst på hans kropp, och hans ögon flackade nervöst över salen. Han hade tillbringat de senaste månaderna i häktet på Reclusorio Norte, en plats som skoningslöst hade nött bort all hans falska charm.
Bredvid honom satt Beatriz. Den kvinna som tidigare hade stoltserat på societetens bruncher och dömt andra för deras “bristande moral”, såg nu ut som en skugga av sitt forna jag. Hennes hår hade förlorat sin glans, rötterna visade tydliga gråa stråk som hon inte haft råd eller möjlighet att färga. Hon undvek att möta blickarna från de få forna vänner som hade kommit för att bevittna spektaklet – de flesta var där av ren skadeglädje.
Valeria satte sig bredvid sin advokat, Sofia, som sorterade de sista dokumenten i sina prydliga högar.
Domaren, en äldre kvinna med sträng blick, slog klubban i bordet. Rättegången om grovt bedrägeri, förskingring, penningtvätt och urkundsförfalskning kunde börja.
Åklagarsidan kallade sitt stjärnvittne: Gael Salgado.
När den unge mannen med tatueringarna trädde in i vittnesbåset, drog en susning genom åhörarbänkarna. Han hade gått med på en uppgörelse med åklagaren för att slippa ett långt fängelsestraff, och han var redo att sjunga ut om allt.
— Herr Salgado, började åklagaren och rättade till sina glasögon. Kan ni redogöra för rätten hur ert samarbete med Rodrigo Alcántara och Beatriz Alcántara inleddes?
Gael harklade sig, undvek Beatriz desperata blick och började berätta. Han redogjorde i detalj för hur Rodrigo hade kontaktat honom på en exklusiv nattklubb nästan ett år tidigare. Rodrigo hade letat efter någon utan direkta kopplingar till affärsvärlden, någon som var villig att agera målvakt för skalföretag i utbyte mot “snabba, lätta pengar”.
— Det var aldrig meningen att jag skulle träffa hans mamma, förklarade Gael och skruvade på sig. Men Rodrigo behövde någon som kunde övervaka överföringarna när han själv var tvungen att spela den perfekte maken. Han presenterade mig för Beatriz. Hon var… fascinerad. Rodrigo uppmuntrade det. Han sa att så länge hon hölls ‘distraherad’ och nöjd, skulle hon inte ställa några frågor om varifrån pengarna kom eller varför de plötsligt hade så bråttom att tvätta dem utomlands.
Ett undertryckt flämtande hördes från åskådarna. Beatriz slog händerna för ansiktet. Att hennes egen son hade använt henne, kastat henne i armarna på en ung bedragare bara för att hålla henne tyst och delaktig, var en förödmjukelse som skar djupare än någon domstol kunde göra.
Försvarssidan försökte slå tillbaka. Rodrigos advokat, en aggressiv man vid namn Vargas, försökte måla upp Valeria som en kall, frånvarande och kontrollerande hustru som hade drivit Rodrigo till desperation.
— Fru Montes, sa Vargas när Valeria intog vittnesbåset nästa dag. Är det inte sant att ni ägnade mer tid åt era byggprojekt i Nayarit än åt ert eget äktenskap? Att Rodrigo kände sig emasculerad och ekonomiskt beroende av er, vilket drev honom till detta olyckliga “snedsprång” i affärerna?
Valeria lutade sig fram mot mikrofonen. Hennes ansikte var lugnt.
— Ett “olyckligt snedsprång”, herr Vargas, är att glömma att betala en elräkning. Att systematiskt förfalska min namnteckning, belåna fastigheter för tiotals miljoner pesos och slussa pengar till Caymanöarna genom en älskare till sin egen mor… det kräver en hängivenhet och en illvilja som ingen frånvarande hustru kan lastas för. Jag erbjöd min man en plats i mitt företag och i mitt liv. Han valde att försöka bränna ner båda.
Hennes svar var knivskarpt och lämnade Vargas mållös.
Men Valeria hade sparat sitt dödliga slag till sist. Under de senaste månaderna hade Arturo och en rad forensiska revisorer inte bara hittat pengarna som Rodrigo trodde att han hade gömt; de hade också hittat dokument som bevisade att Rodrigo hade planerat att mörda Valeria genom att manipulera bromsarna på hennes bil – samma bil som hon ovetandes hade gett Beatriz, vilket var anledningen till att Beatriz hade strandat på ödetomten den där kvällen i Tlalnepantla.
