När vi klev in genom dörrarna till skvadronbyggnaden välkomnades vi av doften av färskt kaffe och den dämpade belysningen. Några ur nattpersonalen satt vid bordet och tittade upp när vi kom in. De granskade våra ansikten, såg spåren av G-krafternas tryck över våra kinder och den trötta men spända hållningen vi båda hade. De ställde inga frågor. De visste.
Jag hängde upp min hjälmväska på samma krok som för tre månader sedan. Jag såg på underhållstavlan, sedan på Crash som stod vid kaffemaskinen och hällde upp två rykande koppar. Han vände sig om och räckte mig den ena.
“Svart, inga krusiduller,” sa han med ett snett leende. “Precis som ni vill ha det.”
Jag tog emot koppen och kände värmen sprida sig i händerna. Jag tittade ut över beredskapsrummet. Det här var inte längre bara en samling unga officerare och mekaniker. Det var en skvadron. En maskin där varje kugghjul visste sin plats, där varje pilot förstod att marginalerna mellan liv och död, framgång och katastrof, mäts i beslutsamhet, disciplin och ömsesidig respekt.
“Drick upp, löjtnant,” sa jag och höjde min kopp en aning. “Vi har en debriefing att skriva. Och imorgon ska vi göra det hela igen.”
“Jag ser fram emot det, ma’am,” svarade han och tog en klunk.
Jag vände mig mot mitt kontor, men stannade till på tröskeln och tittade ut över det tysta rummet en sista gång för natten. Turbulensen var borta. Himlen kändes stor, utmanande och oändligt vacker. Vi var redo för vad som helst den hade att kasta mot oss.
