“Det handlar inte om att se bra ut, löjtnant,” sa jag och min röst blev lägre, allvarligare. “Det handlar om marginaler. Himlen bryr sig inte om ditt självförtroende. Den bryr sig inte om dina skämt. Den straffar misstag med matematisk precision. Förstår ni det?”
“Ja, ma’am.”
“Bra.” Jag plockade upp min hjälmväska. “Genomgång för morgonens flygningar är om tjugo minuter. Jag vill att du flyger som min wingman i rote två idag, Crash. Vi ska se om din spakföring är lika snabb som din tunga.”
Jag väntade inte på ett svar. Jag vände på klacken och gick mot dörren som ledde till befälhavarens kontor. Mitt kontor.
När dörren stängdes bakom mig kände jag hur axlarna sjönk en bråkdel av en millimeter. Jag ställde ner väskan på det tunga skrivbordet i ek. Rummet luktade av golvvax och gammalt damm. På väggen hängde fotografier av tidigare skvadronschefer. Allvarliga män, för det mesta. Och nu, jag.
Jag hällde upp ett glas vatten från karaffen på skrivbordet och tittade ut genom fönstret mot flygplattan. Solen höll precis på att gå upp över horisonten och kastade långa, gyllene skuggor över stridsflygplanen som stod uppradade. De såg ut som sovande drakar, tysta och dödliga.
Det här var min skvadron nu.
Klockan 08:15 satt jag spänd i katapultstolen i cockpit på F-16-planet. Doften av flygbränsle, hydraulolja och svett satt i väggarna, en doft som var mer hemma för mig än någon parfym. Genom huven såg jag hur markpersonalen rörde sig runt planet med inövade, exakta rörelser.
I mina hörlurar sprakade radion till. “Valkyrie, här är Crash. Systemen gröna. Redo för taxi.”
“Uppfattat, Crash,” svarade jag. Min röst var platt och professionell. “Följ min ledning. Kom ihåg, detta är en taktisk formationsövning. Jag vill se disciplin.”
Vi taxade ut mot startbanan. Känslan av kraften som mullrade bakom ryggen, jetmotorn som vibrerade genom hela flygkroppen, det var en drog jag aldrig skulle kunna vänja mig av med. Det rensade huvudet. Här uppe fanns ingen politik, inga ceremonier, inga löjliga kommentarer vid en kaffemaskin. Bara fysik, reaktionsförmåga och instinkt.
Vi fick starttillstånd och tryckte gasreglagen framåt. Accelerationen pressade mig tillbaka i sätet. Inom några sekunder var vi i luften, genomborrade de låga molnen och kom ut i den bländande blå himlen.
Jag ledde oss ut till övningsområdet över havet. Vattnet glittrade som krossat glas långt under oss. “Okej, rote två,” sa jag i radion. “Vi börjar med grundläggande jakttaktik. Jag vill se dig hantera en defensiv position. Jag bryter vänster, du tar initial separation. På mitt kommando vänder vi in mot varandra.”
Övningen började. Under de första tjugo minuterna testade jag honom. Jag flög inte aggressivt, jag bara observerade. Han var bra. Hans händer och fötter arbetade väl tillsammans. Han hade en instinktiv förståelse för energiomvandling i luften, när han skulle offra hastighet för svängradie. Men han var ivrig. Han var så desperat att bevisa sig, särskilt efter morgonens fadäs, att han låg hela tiden på gränsen.
“Crash, din nosvinkel är för hög,” varnade jag lugnt över radion. “Du blöder för mycket hastighet. Om jag hade varit en riktig motståndare hade jag gått vertikalt just nu och plockat dig när du hängde där uppe.”
“Uppfattat, Valkyrie. Korrigerar.”
Vi gick in i nästa fas av övningen, simulerad kurvstrid. “Dogfight”. Nu drog jag av silkesvantarna.
Jag initierade mötet, vi passerade varandra och drog våldsamt i spakarna. G-krafterna slog in som en betongvägg. Min G-dräkt blåstes upp över benen och magen för att pressa blodet upp mot hjärnan, jag spände bukmusklerna och pressade fram luften genom tänderna med det korta, stötiga ljudet man använder för att inte svimma under 8G.
Jag såg honom i min backspegel. Han försökte skära av hörnet, dra snävare än maskinen egentligen ville. Jag visste exakt vad som skulle hända. Han använde för mycket attackvinkel.
Istället för att försöka fly ifrån honom, sänkte jag nosen en aning, behöll min energi och lät honom dra sin sväng tills hans flygplan klagade. Inom sekunder hade hans hastighet sjunkit drastiskt. Han var en sittande anka. Jag rollade inverterat, lät gravitationen dra nosen nedåt i en perfekt skärande manöver och hamnade rakt bakom honom. Mina sikteslinjer i HUD:en (Head-Up Display) lade sig rakt över hans avgasutblås.
Ljudet av en ihållande ton i mitt headset indikerade en simulerad robotlåsning. “Fox 2,” sa jag lugnt i radion. “Du är död, Crash. Återgå till formation.”
Det var tyst på radion i flera sekunder. Sedan hördes en dämpad, nästan uppgiven suck. “Uppfattat, Valkyrie. Återgår.”
Vi flög bredvid varandra en stund i tystnad. Molnen tornade upp sig som vita slott i horisonten. “Vet du varför du dog där?” frågade jag.
“Jag var otålig. Jag drog för hårt för att få vapenlåsning och tappade all min kinetiska energi.”
