Tre månader. Det är ungefär så lång tid det tar att montera ner en kultur och bygga upp en ny. Tre månader av sena kvällar, tidiga morgnar och en oändlig ström av flygningar, debriefingar och pappersarbete.

Beredskapsrummet luktade fortfarande kaffe, men det var inte längre vidbränt. Det fanns en ny kaffebryggare, inköpt med medel ur skvadronens kaffekassa som jag personligen hade sett till att driva in. Dispyterna fanns kvar – stridspiloter kommer alltid att argumentera över vem som hade bäst vinkel under en övning – men de handlade nu om taktik, inte om skvaller.

Det var sent i november, och vintern hade slagit klorna i basen. En isande vind svepte in från havet och fick fönsterrutorna på mitt kontor att skallra. Jag stod och tittade ut över flyglinjen. Våra F-16 stod där ute, täckta av ett tunt lager rimfrost som glittrade i det bleka strålkastarljuset.

Senior Master Sergeant Miller knackade på den öppna dörren och klev in. Han bar en tjock parkas över uniformen och hade en rykande mugg i handen.

“God kväll, ma’am,” sa han. “Underhållsrapporten för morgondagen. Vi har fjorton fåglar klara. Hydraulikproblemet på 407 visade sig vara exakt den returledning ni pekade ut för tre månader sedan. Killarna har bytt ut den på hela flottan nu. Preventivt underhåll.”

Jag log svagt och tog emot pappersbunten. “Bra jobbat, Miller. Hur är stämningen på golvet?”

“Fokuserad,” svarade han och tog en klunk av sitt kaffe. “De jobbar hårt, men de klagar mindre. De vet att ni förväntar er perfektion, men de vet också att ni backar upp dem när basbefälhavaren försöker skära i vår budget för reservdelar.” Han pausade. “Och löjtnant Miller? Han har tillbringat mer tid med mekanikerna den senaste månaden än han har gjort under hela sitt första år här.”

Jag nickade. David “Crash” Miller hade varit mitt största projekt. Efter vår incident den första morgonen hade han haft två val: att bryta ihop och bli bitter, eller att växa upp. Till min lättnad hade han valt det senare. Arrogansen hade ersatts av en tyst, intensiv beslutsamhet. Han var fortfarande kaxig i luften – det måste en jaktpilot vara – men nu fanns det en kalkylator bakom kaxigheten. Han flög inte längre med egot. Han flög med hjärnan.

“Han står på schemat som min wingman i natt,” sa jag och tittade på klockan. Den närmade sig 22:00. “Det är dags för briefing.”

Nattens uppdrag var ingen vanlig träningsrunda. Spänningarna i regionen hade ökat de senaste veckorna. En utländsk makt – vi kallade dem bara “motståndaren” i våra formella genomgångar – hade börjat testa gränserna för det internationella luftrummet med allt aggressivare patruller. Vår uppgift var att genomföra en Combat Air Patrol (CAP), en väpnad patrullering längs gränslinjen ute över havet. Att visa närvaro. Att visa tänder, om det skulle behövas. Men utan att bita först.

Jag gick in i briefinrummet. Rote ett och rote två satt redan där. Crash satt längst fram, anteckningsblocket uppslaget.

“Okej, lyssna noga,” började jag och tände skärmen bakom mig, som visade en taktisk karta över kusten och havet utanför. “Väderprognosen är usel. Molnbas på tretusen fot, kraftig nederbörd, risk för isbildning på högre höjder. Vi flyger mörkerutrustning. Night Vision Goggles (NVG) på. Det kommer att bli mörkt, kallt och obehagligt.”

Jag såg hur de nickade i tystnad. Inga skämt. Inget nonsens.

“Våra Rules of Engagement, ROE, är strikta,” fortsatte jag. “Vi är här för att hävda internationellt luftrum. AWACS har rapporterat ökad aktivitet från deras Su-35:or under kvällen. De flyger aggressivt, försöker tvinga sig in i vår radarzon för att mäta våra reaktionstider. Om de närmar sig, avskär ni deras rutt. Ni låser inte era vapen på dem om de inte låser på er först. Ni svarar på fientliga handlingar med proportionerlig defensiv manöver, men ingen avfyrar en robot utan mitt uttryckliga kommando. Är det förstått?”

“Förstått, ma’am,” svarade de i kör.

“Crash,” sa jag och mötte hans blick. “Du ligger på min högra vinge. Spridd formation. Om det blir trångt vill jag ha dig högt upp och med kinetisk energi redo. Låt dig inte dras ner i en kurvstrid om de försöker provocera dig. Håll din energi, håll din höjd.”

“Uppfattat, Valkyrie,” sa han med stadig röst.

En timme senare satt jag fastspänd i min F-16. Regnet piskade mot huven och förvandlade basens ljus till suddiga glorior. Doften av flygbränsle och syrgasmaskens kalla plast var tröstande. Det här var min värld. Här fanns inga tvivel, bara procedurer och reaktioner.

Tornet gav oss starttillstånd. Jag tryckte fram gasreglaget och tände efterbrännkammaren. Accelerationen var brutal. Inom sekunder slets flygplanet loss från den regnvåta asfalten och vi kastades in i den massiva, svarta väggen av moln.