Jag övergick omedelbart till instrumentflygning. Utanför fanns absolut ingenting att fästa blicken på. Det var som att flyga inuti en flaska med bläck. Rumsuppfattningen försvinner lätt i sådana situationer; din inre balanssinne kan lura dig att tro att du flyger upp och ner. Man måste lita blint på de glödande mätarna på panelen. Vertikalt, horisontellt, hastighet, höjd.
Vi bröt igenom molntäcket på tjugotvå tusen fot. Ovanför oss fanns ett gnistrande hav av stjärnor, opåverkade av stormen nedanför. Jag fällde ner min NVG-utrustning framför ögonen och världen färgades i skarpt, fosforgrönt. Några mil till höger såg jag svagt den glödande blå lågan från Crashs motor.
“Valkyrie, här är Overlord,” sprakade det i radion. Det var stridsledningsplanet, AWACS, som flög högre upp och längre in över land med sin massiva radartallrik. “Vi har er på skärmen. Patrullområde Alfa är tomt. Fortsätt enligt flygplan.”
“Uppfattat, Overlord. Valkyrie rote ligger kvar på station.”
Vi flög i nästan två timmar i stora åttor. Det var monotonin i stridsflyget. Nittio procent tristess och bränsleövervakning, tio procent ren skräck. Jag höll koll på bränslestatus, kollade instrumenten och lyssnade på radion.
Sedan förändrades allt.
“Valkyrie, Overlord. Vi har kontakter som poppar upp. Sektor nordväst, avstånd etthundratjugo nautiska mil. Snabba maskiner. På väg rakt mot gränslinjen.”
Adrenalinet sköt ut i blodet, en kall stöt som omedelbart skärpte alla sinnen. Jag tryckte in mikrofonknappen. “Overlord, identifiera?”
“Signaturerna stämmer överens med Flankers. Su-35. De ligger på låg höjd, förmodligen under radartäckningen tills nu, accelererar. Mach 1.2. De stiger snabbt.”
Ryssbyggda Su-35. Fantastiska flygplan. Extremt manövrerbara och tungt beväpnade. De flög snabbt och målmedvetet. Detta var ingen misstagspatrull. Det var en provokation. De försökte testa vår responstid.
“Crash,” sa jag via vår interna taktiska frekvens. “Kasta dropptankarna. Vi behöver vara rena och snabba. Sätt radarn på standby. Vi går in passivt, låt AWACS ge oss måldata. Vi ska överraska dem.”
“Uppfattat, kastar tankar,” svarade Crash. Jag kände en lätt rysning i mitt eget flygplan när mina yttre bränsletankar kopplades loss och föll ner i mörkret mot havet. Vi var nu mycket lättare, mycket farligare.
“Overlord, Valkyrie. Ge oss en avskärningsvektor.”
“Vektor noll-tre-noll, Valkyrie. De kommer att passera linjen om fyra minuter.”
Vi svängde hårt. Jag tryckte fram gasen till gränsen före efterbrännkammaren. Vi skulle inte synas på deras infraröda sensorer förrän det var för sent. Mörkret omslöt oss. Genom mina nattsiktesglasögon var allt i olika nyanser av grönt brus.
Tre minuter. Avståndet krympte snabbt. Vi närmade oss varandra med en kombinerad hastighet på över tvåtusen kilometer i timmen.
“Valkyrie, de har aktiverat sin sökradar,” meddelade Overlord. “De letar efter er.”
Varningstonen i mitt headset började pipa i ett lågt, rytmiskt tempo. Deras radarvågor svepte över oss. De visste att vi var i området, men de hade inte en exakt låsning. Ännu.
“Crash,” sa jag tyst. “Börja stiga. Gå upp till trettiotvå tusen fot. Jag stannar kvar här nere i molntopparna. Om de dyker på mig, vill jag att du är redo att dyka på dem. Men kom ihåg: ingen eld om de inte avfyrar först. Använd din radar endast för att störa dem när du väljer att avslöja dig.”
“Kopierat. Går högt.” Jag såg hans svaga kontur försvinna uppåt i natten.
Varningstonen i mina öron ökade i intensitet. De närmade sig gränslinjen. Femtio mil. Fyrtio mil.
“De passerar linjen,” sa Overlord, rösten var stram. “Ni har tillstånd att genskjuta.”
“Valkyrie aktiverar radar.” Jag slog på min eldledningsradar. Omedelbart lyste min skärm upp med två mål. De flög i tät formation, rakt mot mig. I samma ögonblick som min radar träffade dem, visste de exakt var jag var. Deras reaktion var omedelbar. De delade på sig. Den ena dök nedåt, den andra drog skarpt till vänster. En klassisk saxmanöver.
“Crash, de delar sig. Jag tar bandit ett som dök. Håll koll på bandit två.”
“Jag ser bandit två,” svarade Crash. “Han försöker flanka dig.”
Jag drog spaken bakåt och kastade mig in i en snäv sväng för att följa den första Flankern ner mot det mörka stormmolnet. G-krafterna pressade mig ner i sätet, andningen blev till korta, explosiva stötar. Han var snabb, men jag hade vinkeln. Vi störtade båda in i de tätt packade molnen. NVG-utrustningen blev värdelös på grund av vattnet och mörkret, så jag fällde upp den. Nu handlade det om instrument och magkänsla.
Varningstonen bytte plötsligt karaktär. Från ett rytmiskt pipande till en ihållande, skärande ton.
Missile lock.
Ett av de ryska planen hade låst sin radar på mig. Mitt hotvarningssystem skrek. Men det var inte planet framför mig.
“Valkyrie, bandit två har radar-lås på dig!” ropade Crash. Hans röst var anspänd, men inte panikslagen. Han låg där uppe i mörkret, analyserade situationen.
“Jag drar undan,” svarade jag och förberedde mig på att fälla remsor (chaff) och facklor (flares) för att lura en inkommande robot. “Kan du bryta hans låsning?”
