Ljudet av hästhovar som slog mot den karga marken blev högre och högre, och fick till och med de ruttna träplankorna i den förfallna stugan att skaka. I det tjocka mörkret lät ljudet av Winchesters kulor kallt, torrt.

Merrick tittade in i lågorna. Minnet av hans förlorade familj gjorde fortfarande ont, ett öppet sår som aldrig helt skulle läka. Men när han såg på Seya, och på det folk han nyss hade stridit sida vid sida med, kände han något han inte känt på mycket länge. Ett syfte. En anledning att ladda om sitt vapen morgonen därpå.

Han nickade långsamt. “Jag stannar. Åtminstone tills snön smälter.”

Och där, i hjärtat av den obarmhärtiga vintern, började en ny legend växa fram. Legenden om den vite vargen och apachedottern, som tillsammans höll mörkret borta från bergen.