Ljudet av hästhovar som slog mot den karga marken blev högre och högre, och fick till och med de ruttna träplankorna i den förfallna stugan att skaka. I det tjocka mörkret lät ljudet av Winchesters kulor kallt, torrt.

Seyas hjärta sjönk. Hennes krigare var modiga, men de kunde inte stå emot ett vapen som kunde meja ner dem alla på några sekunder. Larkin placerade handen på kulsprutans vev.

“Sista chansen!” skrek han.

Innan han hann röra veven, ekade ett ensamt skott från bergskammen ovanför dem. Mannen bredvid Larkin, som höll ammunitionsbältet till kulsprutan, föll död ner med ett hål i bröstet.

Larkin ryckte till och tittade upp. Där, avtecknad mot den grå vinterhimlen, satt en ensam ryttare på en svart häst. Snön yrde runt honom. Det var Merrick Bane.

“Larkin!” Merricks röst skar genom dalen. “Det är mig du vill ha!”

“Döda honom!” vrålade Larkin i ren panik och pekade mot berget.

Men Merrick hade redan planerat sitt drag. Han befann sig precis ovanför en massiv snödriva som balanserade på kanten av ravinens branta vägg. Istället för att skjuta mot männen, riktade Merrick sin Winchester mot klippväggen precis under snömassorna och tömde sitt magasin.

Det tunga dånet av exploderande sten och ekande skott utlöste det berget redan väntat på att få göra. Snön började röra på sig. Först långsamt, som ett viskande löfte, sedan med ett öronbedövande, dånande vrål. En lavin.

“Tillbaka! Rid tillbaka!” skrek Larkin när han insåg vad som höll på att hända.

Men den trånga passagen gjorde det omöjligt för femtio män och tunga vagnar att vända snabbt. Den vita väggen av snö och is kraschade ner över uppbådet. Hälften av Larkins män, tillsammans med Gatlingkulsprutan, sveptes bort, begravdes levande eller krossades mot klipporna.

De som undkom lavinen flydde i vild panik ut ur dalen. Larkin, vars häst hade kastat av honom, försökte desperat kravla sig upp ur de enorma snömassorna.

Seya lyfte handen. “Nu,” sa hon till sina krigare.

Apacherna rörde sig som vita spöken genom den nysnö som fallit. Utan ett ljud omringade de de överlevande legosoldaterna som försökte gräva sig fria. De stridslystna stadsborna, nu blöta, iskalla och utan ledning, gav snabbt upp och kastade sina vapen.

Merrick ledde sin häst nerför den branta stigen, hans ögon fixerade vid en enda gestalt. Larkin haltlade genom snön, täckt av is och smuts, och höll hårt i sin revolver. När han såg Merrick komma emot honom, höjde han vapnet med darrande händer.

“Du…” flämtade Larkin. “Du förstörde allt.”

Merrick stannade tio steg bort. Han drog inte sitt vapen. Han stod bara där, rak i ryggen, som en obeveklig domare.

Seya dök upp från trädgränsen, hennes kniv glänste i det svaga ljuset. Hon ställde sig bredvid Merrick. Tillsammans utgjorde de en front av is och eld.

Larkin tittade vilt mellan dem. Han förstod att det inte fanns någon väg ut. Med ett förtvivlat vrål tryckte han av. Men händerna skakade för mycket, och kulan ven ofarligt förbi Merricks öra.

Innan Larkin hann spänna hanen igen, rörde sig Seya med blixtens hastighet. Hon kastade en tomahawk som träffade Larkin rakt i axeln, vilket fick honom att skrika till och tappa revolvern. Merrick klev fram, grep tag i Larkins krage och drog upp honom från snön.

“Jag sa till dig en gång, Larkin, att rättvisan inte tillhör dig,” sa Merrick lågt, hans andedräkt som vit rök i Larkins skräckslagna ansikte.

Merrick vände sig mot Seya. “Det var ditt liv han försökte ta på schavotten. Det är din dom.”

Seya såg ner på den patetiske mannen som orsakat så mycket smärta för både hennes folk och Merrick. Hon drog sin jaktkniv. Larkin blundade och förberedde sig på döden.

Men Seya vände kniven och skar av Larkins sheriffstjärna från hans rock. Hon kastade den föraktfullt i snön.

“Att döda en fegis ger ingen heder,” sa Seya kallt. “Du ska få leva, Larkin. Men du ska vandra tillbaka till din stad till fots, utan vapen, utan häst och utan din stjärna. Om du överlever kylan, berätta för alla vad som händer när man utmanar Apacherna och Merrick Bane.”

Larkin föll på knä i snön, besegrad och bruten.

När stormen slutligen lade sig och stjärnorna tändes över Vargfloden, satt Merrick i hövding Nawats tält. Elden sprakade milt. Den gamle hövdingen andades tungt men log när han såg den vite mannen.

“Du kom tillbaka,” väste Nawat.

“Ni fick betala priset för mina fiender. Det var min plikt,” svarade Merrick.

Nawat sträckte ut en skakig hand och vidrörde Merricks underarm. “Du är inte längre en gäst, Merrick Bane. Du är Inda-ko, snövargen. Du slåss ensam, men du skyddar flocken.”

Seya satt på andra sidan elden, hennes ögon mjukare nu när striden var över. Hon såg på Merrick, på ärren i hans ansikte och tyngden över hans axlar.

“Vintern är lång här,” sa hon försiktigt. “Och världen utanför är fylld av män som Larkin. Du har en plats vid denna eld. Så länge du behöver den.”