Ljudet av hästhovar som slog mot den karga marken blev högre och högre, och fick till och med de ruttna träplankorna i den förfallna stugan att skaka. I det tjocka mörkret lät ljudet av Winchesters kulor kallt, torrt.

Del 2: Uppgörelsen i Skallerormskanjonen

Nattens kyla bet i Merricks kinder när gruppen red i tystnad genom det vidsträckta, månbelysta landskapet. De tjugo apachekrigarna rörde sig som skuggor över sanden, i perfekt harmoni med sina hästar. Det hördes inga klirrande sporrar eller högljudda röster; endast det dova ljudet av hovar mot mjuk jord. Merrick red strax bakom hövding Nawat, med Winchestergeväret vilande över sadelknappen. Bredvid honom red Seya. Trots att hennes ben var tillfälligt förbundet med en blodig tygslamsa, satt hon spikrak i sadeln. Hennes blick var fäst vid horisonten, brinnande av en inre eld som smärtan inte kunde släcka.

Efter två timmars ritt började terrängen förändras. Den platta öknen övergick i taggiga klippformationer och djupa raviner. Nawat höjde en hand, och hela följet stannade omedelbart. De hade nått kanten av Skallerormskanjonen.

Långt nedanför, i sänkan av de branta klippväggarna, brann dussintals lägereldar. Gula och orangea flammor kastade flackande skuggor mot bergsväggarna. Ljudet av fyllehickningar, råa skratt och klinkandet av spritflaskor ekade svagt upp till dem. Black Raven-plundrarna kände sig uppenbarligen säkra här, övertygade om att sheriff Larkin och stadsborna i Copper Ridge hade tagit hand om deras enda verkliga hot.

Nawat gav ifrån sig ett lågt klickande ljud med tungan. Krigarna delade genast upp sig i tre grupper. En grupp skulle attackera från den östra åsen, en annan skulle blockera kanjonens enda utgång i söder, och Nawat själv, tillsammans med Seya och Merrick, skulle leda stormningen rakt ner genom huvudstigen.

“Deras ledare bär ett ärr över vänstra ögat och ett silverkors runt halsen,” viskade Merrick till Nawat. “Han är min.”

“Och Chitto är min,” svarade Seya kallt. Hon drog den jaktkniv hon fått låna av sin far. Hennes andhämtning var tung, men greppet om vapnet var orubbligt.

Nawat nickade. Han drog sin tomahawk och höjde den mot den bleka halvmånen. Sedan föll den.

Attacken började inte med ett vrål, utan med en dödlig tystnad. Från åsarna regnade pilar ner över lägret. Flera av Black Raven-männen föll ljudlöst ihop i sanden innan någon ens hann förstå vad som hände. När den första banditen äntligen skrek ut en varning, var apacherna redan över dem.

Merrick sporrade sin häst och red rakt in i kaoset. Han slängde sig ur sadeln innan hästen ens hade stannat, tog skydd bakom en övergiven trävagn och höjde sin Winchester. Han rörde sig med en maskinliknande precision. Varje skott han avlossade fann sitt mål. Minnena av Mara och Lenny brann bakom hans ögon, men hans händer var iskalla. Han sköt ner män i svarta masker som desperat försökte nå sina vapen.

Kanjonen fylldes av krutrök, skrik och klangen av stål mot stål. Apacherna stred med en brutal och obarmhärtig effektivitet. Lägret var ett inferno av blod och eld.

Plötsligt fick Merrick syn på honom. Genom röken stod en lång man i en svart dusterrock, med ett ärr som skar genom vänstra ögat. Han skrek order åt sina panikslagna män. Runt hans hals blänkte ett silverkors i eldskenet. Det var han. Mannen som hade gett ordern att bränna Merricks ranch.

Merrick klev fram från sitt skydd. Han brydde sig inte om kulorna som ven genom luften omkring honom. Han höjde geväret, siktade och sköt mannen i axeln. Banditkedaren skrek till, tappade sin revolver och föll på knä. Merrick kastade geväret, drog sin Colt och gick stadigt fram mot honom.

Mannen med ärret tittade upp, hans ansikte förvreds av rädsla när han kände igen mannen framför sig. “Bane…” flämtade han.

“För Mara. Och för Lenny,” sa Merrick med en röst som var tommare än öknen själv. Han tvekade inte. Han tryckte av. Ekot från skottet dränktes i stridslarmet, men för Merrick innebar det att en tung kedja som legat runt hans bröst plötsligt brast.

Samtidigt, i den norra änden av lägret, hade Seya och Nawat trängt in i det största tältet. Där inne stod Chitto, förrädaren. Han hade just spänt på sig sitt krigsbälte och var på väg att fly. När han såg Seya stelnade han till, som om han såg en vålnad.

“Du är död!” väste Chitto, hans ögon uppspärrade av skräck. “De hängde dig i Copper Ridge!”

“Repet brast,” svarade Seya och klev fram ur skuggorna. Blodet från hennes lår hade färgat hela hennes byxben mörkrött, men hon stod rak. “Och nu har andarna skickat mig tillbaka för att hämta dig.”

Chitto drog en kniv och gjorde ett desperat utfall mot henne. Trots sin skada var Seya snabbare. Hon undvek hans hugg med en smidig rörelse, fångade hans arm och drev sin egen kniv djupt in i hans bröst. Chitto föll flämtande till marken, blod bubblade från hans läppar. Nawat stod tyst och såg på, en faders sorg och en hövdings rättvisa blandades i hans blick när han såg förrädaren dö.