Ljudet av hästhovar som slog mot den karga marken blev högre och högre, och fick till och med de ruttna träplankorna i den förfallna stugan att skaka. I det tjocka mörkret lät ljudet av Winchesters kulor kallt, torrt.

När morgonsolen äntligen började kasta sina första bleka strålar över horisonten, låg Skallerormskanjonen tyst. Black Raven-plundrarna var borta, deras skräckvälde i territoriet var över för alltid.

Merrick satt på en sten en bit bort från det rykande lägret och torkade askan från sitt ansikte. Han tittade på sin Colt, sedan ut över den vidsträckta vildmarken. För första gången på mycket länge kände han ett litet uns av frid.

Seya haltade fram till honom, stöttad av en av krigarna. Hennes ansikte var smutsigt och trött, men hennes ögon var klara.

“Min far säger att du alltid har en plats vid vår eld, Merrick Bane,” sa hon lågt. “Du är ingen främling för vårt folk.”

Merrick reste sig långsamt och satte hatten på huvudet. Han tittade på den apachekvinna han räddat, och som i sin tur hade gett honom chansen att finna rättvisa.

“Kanske våra vägar korsas igen, Seya,” sa Merrick med ett svagt, ärligt leende. “Ta hand om det där benet.”

Han visslade på sin svarta häst, satt upp i sadeln och red sakta västerut, in i morgonsolen, medan apacherna vände norrut mot sina förfäders marker. Vinden raderade snart ut deras spår i sanden, men legenden om den ensamma vita mannen och apache-hövdingens dotter som bringade rättvisa i Skallerormskanjonen, skulle leva kvar för alltid.

Del 3: Vinterns Vargar och Blodets Band

Vinden ven som en sårad varg genom de snötäckta tallarna i Bitterroot-bergen. Sex månader hade passerat sedan natten i Skallerormskanjonen. Hösten hade varit kort och obarmhärtig, och vintern som följde var den kallaste på ett decennium. För Merrick Bane innebar kylan en välkommen isolering. Han hade slagit läger i en övergiven skogshuggarstuga långt uppe i bergen, långt från städer, lagmän och minnen. Han hade trott att hämnden skulle skänka honom frid, att blodet från mannen med ärret skulle tvätta bort bilderna av Mara och Lenny. Men tystnaden i stugan var ibland öronbedövande.

En isande morgon, medan Merrick flådde en hjort han skjutit i gryningen, knarrade snön onaturligt bakom honom. Det var inte ljudet av ett djur. Det var den tunga, klumpiga rytmen av stövlar.

Merrick släppte kniven, dök åt sidan och rullade in bakom en tjock trädstam precis när ett gevärsskott splittrade luften där han nyss hade stått.

“Vi vet att du är där, Bane!” skrek en raspig röst genom den iskalla luften. “Sheriff Larkin skickar sina hälsningar. Femhundra dollar för ditt huvud, och vi bryr oss inte om det sitter fast på kroppen eller inte!”

Merrick drog sin Colt. Tre män. Prisjägare. Desperata nog att trotsa snöstormen för silver.

Han andades ut, en vit plym i den kalla luften, och klev fram från sitt gömsle. Han sköt två skott i snabb följd. Den första mannen föll med ett rossel i snön, träffad i bröstet. Den andre fick sin axel krossad och tappade sitt vapen med ett skrik. Den tredje mannen vände sig om för att fly, men Merricks nästa kula fann baksidan av hans knä, vilket fick honom att krascha tungt i den djupa snön.

Merrick gick långsamt fram till den sårade mannen, vars ögon nu var uppspärrade av skräck. Merrick böjde sig ner och drog fram en hopknycklad papperslapp ur mannens rockficka. Det var en efterlysningsaffisch.

Efterlysta, Döda eller Levande: Merrick Bane och Apachekvinnan Seya. För mord, landsförräderi och massakern i Skallerormskanjonen.

Sheriff Larkin hade alltså överlevt förnedringen i Copper Ridge och förvandlat sin personliga vendetta till lag.

“Var är Larkin?” frågade Merrick med låg röst och pressade pipan mot mannens panna.

“Han… han är inte i Copper Ridge längre,” stammade prisjägaren och darrade av både smärta och köld. “Han har samlat ett uppbåd. Ett femtiotal män. Tungt beväpnade. De red norrut för tre dagar sedan… mot apachernas vinterläger vid Vargfloden. Han sa att han skulle utplåna dem alla för att de skyddade dig.”

Merrick slöt ögonen ett kort ögonblick. Apacherna. Seya. De hade riskerat allt för att hjälpa honom att finna sin hämnd, och nu kom kriget till deras dörr på grund av honom. Han slog prisjägaren medvetslös med pistolkolven, packade snabbt sin häst, tog med sig all ammunition han hade och red norrut, rakt in i snöstormens hjärta.

Vid Vargfloden låg apachernas läger inbäddat i en djup dal, skyddat från de värsta vindarna. Men stämningen var spänd. Hövding Nawat hade blivit svårt sjuk under vinterns första månader. Hans lungor väste, och han var bunden till sin bädd. Seya hade i praktiken övertagit ledarskapet. Hon var inte längre bara en hövdings dotter; hon var stammens beskyddare. Hennes lår hade läkt, men ärret var en ständig påminnelse om de vitas ondska och en enda vit mans heder.

“Ryttare närmar sig,” rapporterade en av stammens spejare när han kom inrusande i Seyas tält. “Många män. De har hundar och vagnar. De bär stjärnor på bröstet men rider som banditer.”

Seya reste sig, drog sin faders tunga buffelmantel över axlarna och plockade upp sitt Winchestergevär. “Samla krigarna vid ravinens mynning. Göm kvinnorna och barnen i grottorna längre upp.”

Hon visste vem som kom. Sheriff Larkin hade inte glömt att hon lurat döden.

När Larkin och hans uppbåd nådde dalens ingång, stannade de upp. Det var en armé av legosoldater, tjuvar och förbittrade stadsbor, alla hungriga efter blodspengar. I mitten av formationen satt Larkin på en stor grå häst. Hans ansikte var rött av kylan och hatet.

“Kom ut, vildar!” vrålade Larkin så att det ekade mellan bergsväggarna. “Ge mig kvinnan och Merrick Bane, så kanske jag skonar era barn!”

Seya klev fram på en klippavsats, skyddad av snön och tallarna. Ett tjugotal apachekrigare stod tysta med dragna bågar och skarpladdade gevär runt henne.

“Merrick Bane är inte här,” ropade Seya tillbaka, hennes röst var klar och bar över vinden. “Och du har ingen domsrätt på dessa marker, Larkin. Vänd om, eller låt din kropp frysa fast i snön.”

Larkin skrattade hånfullt och vände sig mot en av de täckta vagnarna de dragit med sig. “Dra av presenningen!” beordrade han.

Två män slet av duken och blottade en mardröm av mässing och stål. En Gatlingkulspruta.