Ljudet av hästhovar som slog mot den karga marken blev högre och högre, och fick till och med de ruttna träplankorna i den förfallna stugan att skaka. I det tjocka mörkret lät ljudet av Winchesters kulor kallt, torrt.
Ljudet av hästhovar som slog mot den karga marken blev högre och högre, och fick till och med de ruttna träplankorna i den förfallna stugan att skaka. I det tjocka mörkret lät ljudet av Winchesters kulor kallt, torrt.
Merrick rörde sig som ett spöke, gömde sig bakom ett krossat fönster, hans kalla ögon svepte över natten. “Seya,” morrade han, “de kommer från södern. Mer än tjugo namn. Om det hade varit Larkins män skulle de ha tänt sina facklor och ropat högt. »
Seya bet ihop tänderna och uthärdade den skarpa smärtan från skottskadan i låret, och släpade sig fram till väggen. Hon tryckte öronen mot trägolvet, slöt ögonen för att urskilja varje rytm i hästskon. Plutsligt togs andan ur honom.
“Inte Larkin.” Han var inte heller den som förrådde mig,” viskade Seya, hans röst blandade lättnad med ny rädsla. “Det är rytmen i min klans galopp. Det är min pappa… Han tog med sig de bästa fighters.
Merrick klämde om pistolens handtag. “Då har vi ett stort problem. Om han ser en vitbeväpnad man stå bredvid sin dotter i mörkret, blir jag en skjutsimulator innan jag hinner prata.
“Du räddade mitt liv, Merrick. Jag tänker inte låta ditt blod flöda på denna mark.
Utanför tystnade ljudet plötsligt. Tjugo svarta skuggor till häst hade omringat hyddan under lång tid. De kastades ner i natten, märkligt tysta. Det hördes bara ljudet av hästar som nosade och det mjuka ljudet av metall.
En djup, kraftfull röst ekade på Apache och trängde igenom springorna i hytten.
Seya svarade på sitt modersmål, hennes röst klar och full av styrka trots att kroppen blödde. Hon vände sig mot Merrick, med blicken fäst. “Lägg ner vapnet och släpp ut mig först.” Om han hade tagit ut den där Winchestern hade de krossat hans skalle på ett ögonblick.
Merrick tvekade ett ögonblick. Minnen av natten då Mara och Lenny slaktades fladdrade förbi i deras sinnen. Han hade aldrig litat på någon, särskilt inte sedan den natten. Men när han såg kvinnans hårda ögon sänkte han näsan från pistolen och nickade svagt.
Seya öppnade dörren, månens kalla ljus reflekterades i hennes ansikte täckt av smuts och blod.
Från folkmassan steg en gammal man fram med ett ansikte täckt av ärr och hökfjädrar i sitt grå hår. Det var Nawat — stammens högste hövding, hans far. När han såg sin dotter med trasiga kläder och skottskador på benen, lyste hans ögon av extrem indignation. Han tog ut jaktkniven ur slidan.
Men Seya räckte upp handen. Hon talade snabbt på apache, berättade om galgen, folkets galenskap på Copper Ridge, stammedlemmarnas svek och den ensamma vita mannen som brutit repet för att rädda sitt liv bland hundratals munkorgar.
Nawat lyssnade tyst. Hans genomträngande örnögon kikade över Seyas axel, stirrade rakt in i stugans mörker – där Merrick stod, händerna avslappnade men alltid redo att dra fram Colten vid sin sida när som helst.
Chief Nawat signalerade till militanterna att lägga ner sina vapen. Han gick långsamt, stannade på verandan och talade på likgiltig men majestätisk engelska: “White.” Du har gett mitt liv tillbaka till mitt blod. Apachestammen glömmer aldrig en tacksamhetsskuld.
Merrick klev ut i ljuset och lade tillbaka pistolen i hölstret. “Jag behöver inte besvara det. Jag behöver bara fakta. Han tittade direkt på Nawat, sedan på Seya. “Hon sa att förrädaren hade överlämnat henne till de vita för att stjäla marken.” Hade han någon koppling till Black Raven Raiders?
Nawat smalnade med ögonen. — Svart kråka… Banditer med svarta korpmasker?
“Ja.” De brände ner huset och dödade min fru och mina barn. — Merricks röst var låg, kall som is.
Seya nickade, hennes ögon glänste av förståelse. “Min förrädare heter Chitto. Han försåg i hemlighet med hästar och vapen till Black Ravens i utbyte mot makt och pengar. Det var han som iscensatte en falsk scen, anklagade mig för mordet på min bror Larkin, och lånade händerna från folket i Copper Ridge för att hänga mig i rättvisans namn och tog över chefsposten från min far.
Luften slappnade plötsligt av, tung av en dödlig stämning. Nawat grep tag i knivens handtag, höjde ansiktet mot himlen och gav ifrån sig ett indignerat vrål på ursprungsbefolkningens språk. Krigarna bakom honom höjde samtidigt sina spjut, dödsqi stod i lågor.
“Var är Chitto?” frågade Merrick, hans ögon nu lysande av hämndlystnad.
“Han är i skallerormskanjonen, han firar min död med Black Crows,” svarade Seya. Hon slet av en tygbit från fållen på sin skjorta, band såret runt låret och vägrade hjälpa en krigare som just kommit in. “Han trodde att nyheten om min död skulle förmedlas till stammen i morgon bitti.
