— Lena, i vår tid är detta en helt vanlig praxis, — sa Jura med en ton som om han förklarade något uppenbart.

— Min lägenhet, — viskade jag.

— Exakt, — sa Klara. — Men eftersom du redan har ett bolån och du aldrig skulle gå med på att belåna din lägenhet för att rädda hans företag, behövde de få dig ur bilden. Om lägenheten skrivs över på Galina Petrovna som en “gåva”, kan hon gå till banken, ta ett gigantiskt privatlån med lägenheten som säkerhet, och ge pengarna till Jura. Och du skulle sitta där med en värdelös “livslång nyttjanderätt” i ett papper som inte betyder någonting om banken tvingar fram en exekutiv auktion för att Galina inte kan betala lånet.

Allt föll på plats. Hela det genomtänkta spelet. Omsorgen, det fina pratet om framtiden, Galinas insisterande på att vi var “familj”. De ville inte skydda min lägenhet från Juras affärer. De ville använda min lägenhet för att rädda hans affärer, och om det gick åt helvete var det jag som skulle förlora allt, medan de kunde rycka på axlarna och säga “affärer innebär risker”.

Jag grät inte nu heller. Istället fylldes jag av en brännande, glödhet ilska. Ilska över att jag hade släppt in den här människan i mitt liv. Ilska över att han hade sovit i min säng, ätit min mat, pratat om våra framtida barn, samtidigt som han och hans mamma satt och planerade hur de skulle plundra mig på det enda jag ägde av värde.

När jag kom hem den kvällen stod Juras bil parkerad utanför min port. Han lutade sig mot motorhuven och rökte, något jag sällan såg honom göra. Han såg trött och sliten ut. När han fick syn på mig slängde han cigaretten och kom emot mig med utsträckta armar, som om morgonens besök av hans mamma och gårdagens gräl aldrig hade hänt.

— Olena, älskling, — började han. — Mamma berättade att ni hade ett litet bråk. Hon menade inget illa. Hon är bara från en annan generation, du vet hur de är. Snälla, kan vi bara gå upp och prata? Vi har en månad på oss till bröllopet, vi kan inte kasta bort allt på grund av pappersexercis.

Jag tog ett steg tillbaka för att undvika hans kram.

— Det blir inget bröllop, Jura. Bankettsalen är avbokad. Gästerna kommer att få meddelanden i morgon bitti.

Han stirrade på mig, helt oförstående.

— Vad pratar du om? Avbokad? Du kan inte bara avboka allt utan att vi diskuterat det!

— Det finns inget att diskutera. Jag vet allt, Jura.

Han ryckte till. En subtil förändring i hans hållning, som en hund som känner vittringen av fara.

— Vad vet du?

— Jag vet om dina betalningsanmärkningar. Jag vet om skatteskulden. Jag vet att ingen bank vill ta i dig med tång. Och jag vet att enda anledningen till att ni ville ha min lägenhet registrerad på din mamma var för att hon skulle kunna belåna den och pumpa in pengar i ditt sjunkande skepp till företag.

Gatbelysningen lyste upp hans ansikte. Alla spår av den omtänksamme, lite trötte affärsmannen var borta. Hans käkmuskler spändes och blicken blev kall och hård. Masken föll helt.

— Vem har du pratat med? — fräste han. — Har du snokat i mina papper?

— Det är offentliga handlingar. Vem som helst kan se hur illa det står till. Du ljög för mig, Jura. I månader har du ljugit. Du spelade framgångsrik entreprenör medan du i själva verket var på väg mot konkurs. Och din briljanta lösning var att stjäla min lägenhet.

— Stjäla? — Han skrattade, ett kort, skällande ljud. — Tror du att jag ville ha din jävla etta? Jag försökte rädda min verksamhet! Det är femton anställda som förlorar jobbet om jag går under. Jag behövde bara kapital tillfälligt. När den tredje verkstaden väl var igång skulle jag ha köpt loss lägenheten och gett tillbaka den till dig. Jag hade en plan!

— En plan du glömde berätta för mig om. Du försökte lura mig att ge bort den frivilligt under täckmanteln att det var för “vårt” bästa.

— För att du aldrig hade gått med på det annars! — skrek han. — Titta på dig. Du klamrar dig fast vid din lilla lägenhet som om det vore ett palats. Du förstår inte att i det riktiga livet måste man satsa. Men du är feg, Olena. Du kommer alltid att vara en liten grå mus i en förortsetta.

Jag kände hur jag växte. Rädslan och smärtan jag hade känt dygnet innan var helt utraderad. Framför mig stod en ynklig, desperat man som var villig att offra kvinnan han påstod sig älska för att rädda sitt eget skinn.