— Lena, i vår tid är detta en helt vanlig praxis, — sa Jura med en ton som om han förklarade något uppenbart.

— Lena, i vår tid är detta en helt vanlig praxis, — sa Jura med en ton som om han förklarade något uppenbart.

— Lena, i vår tid är detta en helt vanlig praxis, — sa Jura med en ton som om han förklarade något uppenbart.

— Alla människor som tänker på framtiden skriver äktenskapsförord.

— Vi är inte miljonärer, Jura, — invände jag.

— Jag har bara en enrummare som är köpt med bolån, och du har ett företag som fortfarande betalar av lån.

— Det är just därför vi behöver skydd…

— Vi har inte ens gift oss än, och du vill redan beröva mig min lägenhet?

Jag stod i köket med en kopp te och tittade på människan som jag bara för några minuter sedan betraktade som min närmaste.

Men nu satt det som en annan man framför mig.

I hans blick hade det dykt upp något främmande och oroväckande.

— Olena, du uppfattar allt fel, — sa han trött och gned sig över näsryggen.

— Jag tänker bara på vår framtid.

— Jag vill att vi båda ska vara skyddade.

— Det är helt normalt.

— Normalt? — jag ställde ner koppen hårt på bordet.

— Du föreslår att jag en månad före bröllopet ska skriva över min lägenhet på din mamma, och du anser att det är normalt?

— Inte skriva över på mamma, utan göra en gåva med livslång nyttjanderätt för dig, — rättade han.

Det märktes hur noggrant han valde varje ord, som om han hade förberett sig på det här samtalet i förväg.

— Det är helt olika saker.

— För mig är det ingen skillnad, — svarade jag och satte mig mittemot.

— Lägenheten slutar vara min och blir Galina Petrovnas egendom.

— Mamma kommer aldrig att kasta ut dig.

— Men om vi skiljer oss?

Jura blev märkbart mörk i blicken.

— Vi älskar varandra.

— Varför tänker du genast på skilsmässa?

— För att du föreslår mycket märkliga saker redan före bröllopet.

— Förklara för mig ärligt: varför behövde min lägenhet din mamma?

Han suckade tungt och lutade sig tillbaka mot stolsryggen.

— Bra.

— Lyssna.

— Jag har ett företag.

— En bilverkstad.

— Två bilverkstäder.

— Och snart blir det en tredje.

— Företag innebär risker.

— Lån, kontroller, skatter, leverantörer.

— Man vet aldrig vad som kan hända.

— Och vad händer sedan?

— Om allvarliga problem uppstår kan våra gemensamma tillgångar drabbas.

— Efter bröllopet kommer lägenheten att bli gemensam egendom.

— Men om den är registrerad på mamma, kan ingen röra den.

Jag var tyst och smälte det jag just hört.

— Men det här är min lägenhet, Jura.

— Den enda.

— Jag har betalat bolånet i åtta år.

— Det är just därför den måste skyddas! — livade han upp sig.

— Jag vill inte att du en dag ska stå utan bostad på grund av eventuella svårigheter.

— Kallar du det omsorg att du föreslår att skriva över min lägenhet på din mamma?

— Tillfälligt, — han lade sin handflata över min.

— Tills situationen stabiliseras.

— Sen skriver vi tillbaka allt.

— Och om ni inte gör det?

— Olena, du känner ju min mamma.

— Hon är en anständig kvinna.

Jag kände verkligen Galina Petrovna sedan tre år tillbaka.

Alltid välkomnande, vänlig, med pajer och bjudningar.

Men av någon anledning kom jag just nu ihåg ett telefonsamtal hon hade för ett halvår sedan:

“Lägenheten måste vara korrekt registrerad, Tanja. Så att inga frågor uppstår senare.”

— Varför började du prata om det här först nu?

— En månad före bröllopet?

— För att jag nyligen rådgjorde med en jurist.

— Han förklarade alla nyanser för mig.

— Vilken jurist då?

— Vår familjejurist.

— Mamma bad honom berätta för oss om äktenskapsförordet.

— Vänta, — jag drog undan handen.

— Vadå för äktenskapsförord?

— Vi har aldrig pratat om det.

— Olena, i dag är det helt normalt.

— Alla förnuftiga människor upprättar sådana dokument.

— Vi är inga oligarker, Jura.

— Jag har en lägenhet med bolån, och du har företagslån.

— Därför behöver vi skydd.

Jag gick fram till fönstret.

Ute tändes lyktorna redan, skymningen tätnade.

Om en månad skulle vårt bröllop äga rum.

— Klänningen är köpt.

— Bankettsalen är bokad.

— Inbjudningarna är skickade.

— Det vill säga, jag förstår rätt?

— Du vill att jag överlåter lägenheten till din mamma, skriver på ett äktenskapsförord och att allt detta görs före bröllopet?

— Inte överlåta, utan registrera, — han kom fram till mig och lade armarna om mina axlar.

— Och äktenskapsförordet definierar bara parternas rättigheter vid en skilsmässa.

— Och vad finns kvar för mig om lägenheten är registrerad på din mamma?

Han tvekade.

— Formellt kommer lägenheten att tillhöra mamma.