— Lena, i vår tid är detta en helt vanlig praxis, — sa Jura med en ton som om han förklarade något uppenbart.

— Varför skulle vi kasta ut dig? Vi är familj, Olena. Vi tar hand om varandra. Men du måste förstå att vi inte kan låta Juras borgenärer ta din lägenhet om företaget går i konkurs. Och tro mig, med de nya lån han tar för den tredje verkstaden, är riskerna astronomiska.

— Om riskerna är så astronomiska, varför tar han dem? Och varför ska min lägenhet, som jag betalat på i åtta år, vara insatsen i hans spel?

Nu försvann leendet helt. Hennes ansikte blev plötsligt väldigt skarpt, nästan rovdjurslikt.

— Eftersom det är så man bygger ett imperium. Man måste våga satsa. Och en god hustru stöttar sin man. Hon ställer inte krav och drar sig inte ur när det krävs lite uppoffringar.

— En uppoffring? — Jag kände hur pulsen steg, men min röst förblev stadig. — Att skänka bort sitt enda hem är inte en uppoffring, det är ekonomiskt självmord. Om hans företag går i konkurs och han har enorma skulder, vad händer då? Lägenheten är din. Jura går i personlig konkurs. Och jag? Jag står där med en man som har skulder upp över öronen, och jag äger inte ens taket över mitt eget huvud längre.

Galina Petrovna reste sig långsamt upp. Hennes röst sänktes till en väsande viskning.

— Du har alltid varit lite för självständig för ditt eget bästa, Olena. Jura behöver en kvinna som litar på honom, inte en som ifrågasätter varje drag han gör. Vi erbjöd dig en plats i vår familj. Vi erbjöd dig trygghet.

— Ni erbjöd mig ett kontrakt där jag ger upp allt och ni får allt. Ta med dig dina piroger, Galina Petrovna. Och kom aldrig mer hit.

Hon stirrade på mig, ögonen smala av vrede. Sedan plockade hon tyst ihop sina saker. I dörröppningen vände hon sig om en sista gång.

— Du kommer att ångra det här. En kvinna i din ålder, med bara en trång enrummare, hittar inte en man som Jura varje dag.

— Tack och lov för det, — svarade jag och stängde dörren i ansiktet på henne.

När låset klickade till sjönk jag ner på golvet i hallen. Mina händer skakade. Det var över. Det var verkligen, oåterkalleligen över. Men den där känslan av lättnad från gårdagen hade nu blandats med en växande misstänksamhet. Det var något som inte stämde. Både Jura och hans mamma hade varit lite väl desperata över att få den där lägenheten överskriven just nu, en månad innan bröllopet.

På eftermiddagen ringde jag min äldsta vän, Klara. Hon jobbar som revisor på en större byrå inne i stan och har ett öga för detaljer som få andra. Vi möttes på ett litet kafé nära hennes kontor. Jag berättade allt. Om Juras krav, om Galinas besök, om det plötsliga snacket om “skydd” och “risker”.

Klara rörde tyst i sin cappuccino medan hon lyssnade. Hennes panna lades i djupa veck.

— Olena, — sa hon till slut. — Ingen normal företagare kräver att hans blivande fru ska skriva över sin privata egendom på hans mamma för att “skydda” den. Det är inte så juridiken fungerar. Egendom du äger innan äktenskapet är din enskilda egendom vid en eventuell skilsmässa, så länge ni inte blandar ihop era ekonomier fullständigt, och det är exakt det ett äktenskapsförord brukar skydda.

— Det var det jag försökte säga till honom.

— Men det är värre än så, — fortsatte Klara och lutade sig fram över bordet. — Om han verkligen ville skydda din lägenhet från hans framtida borgenärer, skulle han bara låta bli att röra den. Den är skriven på dig. Hans företag har ingenting med den att göra. Enda anledningen till att hans borgenärer skulle kunna komma åt din lägenhet, är om du går in som medlåntagare eller borgensman för hans lån.

En kall kåre drog längs ryggraden.

— Han sa att han skulle öppna en tredje verkstad…

Klara nickade långsamt. — Vet du vilket organisationsnummer hans företag har?

Jag skakade på huvudet, men jag kom ihåg vad verkstäderna hette. Klara tog upp sin telefon och knappade in något. Hon satt tyst i flera minuter. Hennes uttryck blev mörkare för varje sekund som gick.

— Det är offentliga handlingar, — muttrade hon för sig själv medan hon bläddrade. — Olena… Juras företag mår inte bra.

— Vad menar du? Han skröt ju igår om hur mycket han expanderar.

— Han har betalningsanmärkningar. Flera stycken. Och det ser ut som att han har en skatteskuld som har gått vidare till Kronofogden. Den där tredje verkstaden han pratar om? Ingen bank kommer att ge honom ett företagslån med den här historiken. Det enda sättet han skulle kunna få loss kapital nu, är genom att låna med en obelånad eller lågt belånad fastighet som säkerhet.

Jag kände hur luften gick ur mig.