— Lena, i vår tid är detta en helt vanlig praxis, — sa Jura med en ton som om han förklarade något uppenbart.

Morgonen därpå vaknade jag av att tystnaden i lägenheten kändes annorlunda. Den var inte längre fylld av den där förväntansfulla, vibrerande energin som brukar föregå ett bröllop. Den var tung, men samtidigt märkligt ren. Jag låg kvar i sängen och tittade på sprickan i taket som jag hade tänkt spackla över innan Jura skulle flytta in på riktigt. Nu kändes den sprickan som en metafor för alltihop.

På en stol i hörnet av sovrummet hängde fodralet med min bröllopsklänning. Den vita plasten blänkte svagt i det grå morgonljuset. Jag kände ingen lust att gråta. Det var som om alla tårar hade torkat ut under det där korta, men förödande, samtalet i köket kvällen innan. Istället fanns det bara en iskall klarhet inom mig.

Telefonen på nattduksbordet vibrerade. Det var Jura. ”Vi måste prata. Utan känslor. Bara logik. Jag kommer över vid lunch.”

Jag tittade på meddelandet i flera minuter. Han förstod verkligen ingenting. Han trodde fortfarande att det här var en förhandling, att han bara behövde hitta rätt argument för att få mig att ge upp min trygghet. Jag svarade inte. Istället reste jag mig, gick ut i köket, hällde ut det kalla teet från igår och började koka kaffe.

Medan kaffebryggaren puttrade tog jag fram mitt anteckningsblock. Samma block där jag noggrant hade skrivit upp alla bröllopsgäster, bordsplaceringen, menyn och tiderna för fotografen. Jag vände till en ny, blank sida och skrev högst upp: Avbokningar.

Att ringa bankettsalen var det svåraste. Rösten på andra sidan linjen var så där professionellt munter som man bara är i bröllopsbranschen. När jag sa att bröllopet var inställt blev det knäpptyst i några sekunder innan hon snabbt slog om till en sympatisk, beklagande ton. Jag fick veta att vi skulle förlora depositionen, vilket var en ansenlig summa, men just då brydde jag mig inte. Pengar går att tjäna igen. En förlorad lägenhet, ett förlorat hem, är något helt annat.

När jag hade bockat av fotografen, floristen och konditoriet ringde det på dörren. Jag tittade på klockan. Den var bara halv elva. Jura hade sagt lunch. Jag drog morgonrocken tätare omkring mig och gick ut i hallen. Genom kikhålet såg jag inte Jura. Jag såg Galina Petrovna.

Hon stod där med sin dyra kappa, sin perfekt lagda frisyr och en flätad korg i händerna. Min första instinkt var att låtsas som att jag inte var hemma, men hon hade redan sett ljuset i fönstret. Jag öppnade dörren.

— God morgon, Olena, — sa hon med en röst som dröp av honung, men hennes ögon var hårda och granskande. Hon klev in utan att vänta på en inbjudan. — Jura berättade att ni hade ett litet missförstånd igår. Jag tänkte att vi kvinnor emellan skulle kunna reda ut det här över lite hembakat.

Hon ställde korgen på byrån i hallen och började ta av sig skorna. Jag stod bara och tittade på henne.

— Det var inget missförstånd, Galina Petrovna, — sa jag lugnt. — Det var ett väldigt tydligt samtal.

— Åh, struntprat, — viftade hon bort mina ord och log nedlåtande. — Ni är unga. Ni brusar upp er. Jura är så driven, han tänker hela tiden på företagets framtid, på er framtid. Han vet inte hur man pratar med en kvinna om sådana här delikata saker. Det är därför jag kom.

Jag följde efter henne in i köket. Hon rörde sig i min lägenhet som om hon redan ägde den. Som om hon inspekterade sina ägor. Hon packade upp piroger ur korgen, lade upp dem på ett av mina fat och satte sig vid bordet. Jag förblev stående.

— Sätt dig ner, hjärtat, — sa hon och klappade på stolen bredvid sig.

— Jag föredrar att stå, — svarade jag. — Och ärligt talat förstår jag inte varför du är här. Beslutet är fattat. Det blir inget bröllop.

Hennes leende stelnade till, bara för en bråkdel av en sekund, innan hon tvingade fram det igen.

— Olena, du är en smart tjej. Men du förstår inte hur affärsvärlden fungerar. Jura tar stora risker för att kunna ge er det liv ni förtjänar. Ett hus utanför staden, semestrar utomlands, de bästa skolorna för era framtida barn. Men affärer är oförutsägbara. Om något går snett måste vi se till att familjens tillgångar är skyddade. Att skriva lägenheten på mig är bara en teknikalitet. En papperskonstruktion.

— En teknikalitet som gör mig hemlös om ni bestämmer er för att kasta ut mig, — sa jag och mötte hennes blick utan att blinka.

Galina Petrovna suckade tungt, som om hon talade med ett särskilt trögt barn.