— Lena, i vår tid är detta en helt vanlig praxis, — sa Jura med en ton som om han förklarade något uppenbart.

— Men du kommer att kunna bo där hela livet.

— Det kommer att skrivas in dokumentärt.

— Det vill säga att jag ska bo i en lägenhet som inte längre tillhör mig?

— Dramatisera inte.

Jag vände mig skarpt om mot honom.

— Jag dramatiserar inte.

— Jag försöker förstå meningen.

— Min lägenhet går till din mamma.

— Och vad får jag?

— Skydd.

— Fullständigt skydd mot alla affärsrisker.

— Och du får skydd mot äktenskapets risker, — slank det ur mig.

Jura rynkade pannan.

— Vad menar du med det?

— Att du vid en skilsmässa behåller dina verkstäder, konton och min lägenhet, registrerad på mamma.

— Och jag har ingenting kvar.

— Du kommer att ha nyttjanderätt!

— I en annans lägenhet, — jag hällde upp vatten åt mig själv.

— Händerna darrade förrädiskt.

— Förstår du hur det här ser ut?

— Du föreslår att jag frivilligt ska ge upp allt jag har tjänat ihop.

— Jag föreslår att vi bygger en familj på tillit!

— På tillit? — jag log bittert.

— Tillit är när man inte kräver att få egendom omregistrerad.

— Och du ber mig lita så mycket att jag ger bort mitt enda hem.

Han satte sig vid bordet igen.

— Ärligt talat, jag förväntade mig inte en sådan reaktion.

— Mamma var säker på att du skulle förstå.

— Så idén kommer från henne?

— Vi diskuterade det tillsammans.

— Och hur länge?

— De senaste två veckorna.

— Två veckor har ni diskuterat min lägenhet bakom min rygg?

— Det handlar inte om din lägenhet, utan om sättet att skydda den! — röt han.

— Jag förstår mycket väl skillnaden.

— Nu tillhör lägenheten mig.

— Efter ert upplägg — inte längre.

— Den stannar i familjen!

— I er familj.

Jura tittade noga på mig.

— Jag förstår inte varför du gör sådant motstånd.

— Om det finns kärlek mellan oss, vad spelar det för roll vem egendomen står på?

— Om det inte spelar någon roll, då låter vi allt vara som det är.

— Men då finns det inget skydd!

— Från vem?

— Från dina fordringsägare?

— Från alla möjliga problem!

Jag skakade på huvudet.

— Vet du, det känns mer och mer som att det inte är mig ni skyddar.

— Ni skyddar er själva från mig.

— Det är helt absurt.

— Verkligen?

— Svara då ärligt.

— Om du hade en lägenhet, skulle du registrera den på min mamma då?

Han tittade bort.

— Det är annorlunda.

— Varför?

— För att jag måste ta hänsyn till affärsrisker.

— Och jag behöver inte tänka på mina egna risker?

Han var tyst.

— Det verkar som om jag äntligen har förstått vad som händer.

— Din mamma hittade på ett perfekt upplägg.

— Du gifter dig med en kvinna med lägenhet, och om något går fel — stannar lägenheten ändå i er familj.

— Tror du på allvar att jag tänker gifta mig för lägenhetens skull?

— Vad annars ska jag tro?

Jura reste sig skarpt.

— Kanske ska vi då verkligen inte gifta oss, om du inte litar på mig så mycket.

— Och om du litar på mig, varför alla dessa omregistreringar?

Vi stod på varsin sida om bordet och tittade på varandra.

— Du förstör allt, Olena, — sa han.

— Jag älskar dig.

— Det här är min lägenhet, Jura.

— Inte en formalitet.

— Inte ett papper.

— Inte ett upplägg.

— Mitt boende.

— Efter bröllopet blir den vår!

— Nej.

— Enligt er plan blir den din och mammas.

Jag hämtade hans jacka åt honom.

— Gå hem.

— Och tänk efter.

— Om vad?

— Om vem du tänker ta till hustru — mig eller min lägenhet.

Han tog på sig jackan och stannade i dörröppningen.

— Så, du vägrar?

— Att gifta mig eller att överlåta lägenheten?

— Utan det ena blir det inget av det andra.

Allt inom mig sjönk ihop.

— Det vill säga, det här är ett ultimatum?

— Det här är ett villkor.

— Mamma ger inte sin välsignelse om du inte går med på det.

— Du är trettioåtta år gammal, och du väntar fortfarande på mammas välsignelse?

— Inga hånfulla kommentarer.

— Och vad krävs?

— Ovillkorlig underkastelse?

— Man måste tänka på familjen.

— Det är just på familjen jag tänker nu.

— För i en normal familj kräver man inte att få en lägenhet överlämnad redan före bröllopet.

Han öppnade dörren.

— Jag ringer i morgon.

— Ring inte.

— Ring bara när du har bestämt dig för vad som är viktigast för dig — jag eller min lägenhet.

— Det är orättvist.

— Orättvist — det är att lämna en blivande hustru utan egendom redan före registreringen av äktenskapet.