James Harrison klev fram till mig med ett glas mineralvatten i handen. He såg mycket yngre ut nu när bördan från Sterling Industries lyfts från hans axlar.
“Fröken Vance,” sa han och nickade vördnadsfullt. “Ett fantastiskt tal ni höll där inne om framtidens företagsstyrning.”
“Tack, James,” sa jag mildare än tidigare. Vår relation hade utvecklats till en av ömsesidig professionell respekt. “Hur mår Jessica?”
James suckade kort, men det fanns ingen ilska i hans röst längre. “Hon har flyttat till New York. Hon har börjat arbeta för en välgörenhetsorganisation där. Det var nyttigt för henne att inse att världen inte snurrar runt vår familjs pengar. Det var… en hård läxa för oss alla, Sophie.”
“Ibland är hårda läxor de enda som faktiskt förändrar något,” sa jag.
He såg på mig ett ögonblick, med en blick fylld av undran. “Jag har ofta undrat… hur orkade du? Att sitta i alla dessa år vid din familjs middagsbord och höra dem underskatta dig dag efter dag, utan att någonsin skrika åt dem? Utan att avslöja sanningen?”
Jag såg ut över den glittrande salen, där Chicagos eliter skålade i champagne.
“När man bygger något av verkligt värde, James,” sa jag lugnt, “behöver man inte skrika. Man behöver bara vänta. För förr eller senare kommer verkligheten ikapp alla som lever på en lögn. Och när den dagen kommer… behöver man bara stå kvar och ta emot sin plats.”
James log, höjde sitt glas mot mitt och nickade. “Skål för det, fröken Vance.”
“Skål,” sa jag.
Jag tog en liten klunk, vände mig om och klev ut i den svala Chicagonatten. Snön hade just börjat falla över Michigan Avenue, täckande gatorna med ett rent, vitt täcke. Jag drogs inte längre av skuggorna. Jag var Aurora. Och min dag hade just börjat.
