“Ni har tio minuter på er att övertyga mig om varför Aurora ska lägga resurser på Sterling Industries, herr Harrison,” sa jag och satte mig mittemot honom. Jag lade händerna platt mot bordet. “Jag har läst er preliminära rapport. Era siffror är en katastrof. Ni har skjutit upp leverantörsskulder för sjuttiomiljoner dollar till nästa kvartal, er marginal på robotik-divisionen är negativ, och ni har anställt trettio nya chefer på mellannivå de senaste arton månaderna utan några tydliga resultatmål.”

Finansdirektören Miller svalde hörbart. “Det var… det var strategiska anställningar för att bygga för framtiden…”

“Det var svågerpolitik,” rättade jag honom kallt. “Ni har anställt släktingar, bekanta och styrelseledamöters barn för att hålla alla nöjda medan skeppet sjunker. Däribland min bror, Marcus Vance, som anställdes som ‘VP of Strategic Acquisitions’ för fyra månader sedan med en grundlön på trehundratusen dollar om året. Vad är hans faktiska arbetsuppgifter, herr Miller?”

Miller såg desperat på James Harrison. James slöt ögonen ett ögonblick innan han öppnade dem och såg rakt på mig.

“Han anställdes för att han var förlovad med min dotter,” sa James utan krusiduller. “Och för att han påstod att han hade kontakter inom de stora rådgivningsfirmorna i staden. Jag hoppades att han kunde öppna dörrar.”

“Han hade inga kontakter,” sa jag. “Han visste inte ens vad jag gjorde. Det är nivån på er due diligence, herr Harrison.”

James lutade sig framåt. “Jag vet att vi har gjort fel, Sophie. Jag vet att företaget är ruttet i toppen. Men det finns tio tusen fabriksarbetare i Indiana och Ohio som är beroende av att Sterling överlever. Sterling grundades av min farfar. Jag kan inte låta det gå i konkurs. Jag skriver under på vad som helst. Du får absolut makt över omstruktureringen. Ingen styrelseledamot kommer att stoppa dig. Och vad gäller Marcus…” James tvekade. “…du kan göra vad du vill med honom.”

Jag såg på mannen framför mig. Det krävdes mod för en man i hans position att erkänna sitt misslyckande så fullständigt.

“Clara,” sa jag högt.

Dörren öppnades direkt. “Ja, Sophie?”

“Hämta avtal 4-B. Det utökade saneringsavtalet. Herr Harrison skrider under nu. Vi kliver in i Sterling Industries klockan tio i förmiddag.”

Kapitel 6: Skuggan över fusionsavdelningen

Huvudkontoret för Sterling Industries var en stål- och glasskrapa vid Wacker Drive. När min svarta stadsjeep rullade upp framför entrén klockan kvart i tio, stod ett team på sex av mina bästa analytiker redan väntande i lobbyn, alla klädda i Auroras mörka, enhetliga profilkläder och bärande på sina krypterade datorer.

När vi klev ur hissen på trettionde våningen – ledningsvåningen – var stämningen laddad med ren skräck.

Ryktena om vad som hänt på bröllopet under helgen hade spridit sig som en löpeld genom företaget. Alla visste att brudens far hade kapitulerat, och alla visste att den nya “bödeln” från Aurora var ingen mindre än Marcus Vance yngre syster.

Marcus stod vid sitt kontor i hörnet av våningsplanet. Hans kontor var enormt, med panormautsikt över floden, en italiensk skinnsoffa och ett skrivbord i valnöt som kostade mer än vad en genomsnittlig arbetare tjänade på ett år. Men han såg inte ut som en man som ägde rummet. He stod utanför sin dörr med en kaffekopp i handen och såg panikslagen ut när mitt team marscherade genom korridoren.

“Sophie…” sa han när jag närmade mig. Hans röst var låg och osäker.

“Fröken Vance när jag är i den här byggnaden, Marcus,” sa jag utan att stanna. “Vi har ett möte med hela ledningsgruppen i Stora Konferensrummet om fem minuter. Se till att vara där. Och ta med dina tre senaste kvartalsrapporter.”

Marcus svalde hårt. “Mina… rapporter? Sophie, du vet att jag bara varit här i fyra månader. Jag håller fortfarande på att sätter mig in i…”

“Fem minuter, Marcus,” sa jag och klev in i konferensrummet.

Mötet var en avrättning i långsam rörelse.

Jag satt längst upp vid bordet med James Harrison vid min högra sida. Runt bordet satt tolv direktörer – alla äldre män i dyra kostymer som var vana vid att bli daddade med av konsultfirmor som skrev mjuka, artiga rapporter.

De var inte vana vid Aurora.

“Gentlemän,” började jag och öppnade min fil. “Under de senaste tre timmarna har mitt team gått igenom era operativa utgifter för det senaste året. Vi har hittat 42 miljoner dollar i vad som bäst kan beskrivas som ‘onödiga representationer’, outnyttjade konsultavtal och omotiverade bonusutbetalningar.”

Jag vände blick mot marknadschefen. “Er avdelning har spenderat två miljoner dollar på en PR-kampanj som inte genererat en enda ny lead. Ni är uppsagda från och med i dag.”

Mannen blev blek. “Vad? Ni kan inte…”

“Jag kan,” sa James Harrison kort. “Fröken Vance har fullt mandat.”

Jag vände blad och såg på Marcus, som satt längst ner vid bordet och försökte göra sig så liten som möjligt.

“Marcus Vance,” sa jag.