“Delat vad, pappa?” frågade jag utan att vända mig om. “Delat mina åttiotimmarsveckor? Delat risken när jag tog ett personligt lån på två hundra tusen dollar för att starta firman – ett lån som ni vägrade gå i god för eftersom ni behövde spara era säkerheter till Marcus första lägenhet?”
Min mor blev röd om kinderna. “Det var annorlunda då, Sophie! Marcus behövde en startpunkt. Du har alltid varit så… självständig.”
“Självständig är vad man blir när ingen hålla ens hand,” sa jag lugnt.
“Men du kan inte behandla din bror på det här sättet inför alla dessa människor!” utbrast min mor i en låg, intensiv viskning. “Tänk på hur det ser ut! Jessica och hennes familj… de ser ner på honom nu! James Harrison sa att han kan avskeda vem som helst. Du måste lova oss att skydda Marcus om du tar det där jobbet.”
Jag vände mig om och såg min mor rakt i ögonen. Det var otroligt hur blind kärlek till ett barn kunde göra en förälder för ett annat barns värde.
“Mamma,” sa jag, och min röst var så kalla att hon faktiskt hajade till. “Om jag tar uppdraget för Sterling Industries kommer jag att behandla Marcus exakt som jag behandlar alla andra anställda i bolaget. Jag kommer att granska hans prestationer, hans resultat och hans värde för företaget. Om han är så duktig som ni alltid påstått att han är, har han ingenting att frukta. Men om han bara är en dekorativ figur som lever på sin svärfars namn… då kommer han att ryka först.”
“Sophie! Han är din bror!” väste pappa.
“Och jag är er dotter,” svarade jag. “Men det verkar ni bara ha kommit ihåg för fem minuter sedan.”
Innan de hann svara klev en högrest kvinna i skräddarsydd svart aftonklänning fram till oss. Det var Eleanor Vance-Smythe (ingen släktskap med oss, trots namnet), en av Chicagos mest inflytelserika investment bankers och styrelseledamot i flera storföretag.
“Fröken Vance,” sa Eleanor med ett brett leende och sträckte ut sin hand mot mig, helt bortseende från mina föräldrar. “Jag hade ingen aning om att du var här i kväll. Jag hörde vad som hände med James. Modigt drag. Vårt team på Citadel har följt Auroras arbete med logistikomstruktureringen i Detroit. Häpnadsväckande resultat. Vi måste äta lunch nästa vecka.”
“Tack, Eleanor,” sa jag och skakade hennes hand. “Min assistent kan boka in något på Tuesday.”
Min mamma stod helt mållös vid sidan om. Hon kände igen Eleanor Vance-Smythe från sociala medier och lokala finansmagasin – det var en kvinna min mor i åratal försökt få en skymt av på välgörenhetsevenemang. Och här stod denna kvinna och bad om lunchmöten med hennes ‘tysta’ dotter.
“Ha en bra kväll,” sa jag till mina föräldrar, nickade kort mot Eleanor och gick mot garderoben.
Jag behövde inte stanna kvar längre. Min poäng var gjord.
Kapitel 5: Klockan åtta på Michigan Avenue
Måndagsmorgonen grydde över Chicago med en grå, kylig dimma som rullade in från Lake Michigan. Kontoret för Aurora Consulting Group upptog de två översta våningarna i en av de mest ikoniska skyskraporna på North Michigan Avenue. Glas, mörkt trä och panoramakonstruktioner som gav en känsla av att man svävade över staden.
Klockan var sju och femton när jag klev ur hissen på fyrtioåttonde våningen.
Min chefassistent, Clara, en knivskarp trettiofemåring med ett minne som en dator och en lojalitet som inte kunde köpas för pengar, stod redan redo med en rykande kopp svart kaffe.
“God morgon, Sophie,” sa hon och räckte över kaffet tillsammans med en tjock surfplatta. “James Harrison har stått i receptionen på bottenvåningen sedan sju noll noll. Han har två av sina juridiska ombud och sin finansdirektör med sig. Ska jag släppa upp dem?”
“Ge dem tio minuter till,” sa jag och gick in på mitt kontor. “Låt dem sitta i väntrummet och titta på vår resultatvägg.”
På väggen i Auroras reception fanns inga konstverk. Där fanns bara grafer över företag vi rekonstruerat, mängden kapital vi räddat och antalet jobb vi återställt. Det var en tyst påminnelse till alla besökare om vem som hade övertaget i rummet.
Klockan sju och trettio exakt öppnades dörrarna till mitt konferensrum.
James Harrison klev in. Han såg ut som en man som inte sovit ett ögonblick på hela helgen. Hans ögon var röda i kanterna, hans kravatt var borta och hans annars så strama hållning var något böjd. Bakom honom gick hans finansdirektör, en nervös man i femtioårsåldern vid namn Miller, samt två advokater.
“Fröken Vance,” sa James och satte sig utan att vänta på att bli inbjuden. “Tack för att ni tar emot oss.”
