“Vi vägrar inte ta emot samtal utan orsak, herr Harrison,” svarade jag lugnt och korsade armarna över bröstet. “Aurora tar bara uppdrag där ledningen är beredd att vara fullständigt transparent och där det finns en vilja att göra drastiska förändringar. Vår initiala granskning visade att Sterling Industries övervärderar sina tillgångar med minst trettio procent och att er styrelse är full av nepotism och osunda avtal.”

Jag sneglade snabbt på Marcus när jag sade ordet nepotism. Han blev än mer blek.

“Det var innan jag visste vem som drev bolaget,” sa James snabbt. “Vi är beredda att ge er full insyn. Allt du begär. Om ni tar uppdraget.”

“Pappa!” utbrast Jessica, hennes röst darrade av ilska och skam. “Vad håller du på med? Det här är mitt bröllop! Du pratar om balanser och konsulter mitt under vår fest!”

James vände sig mot sin dotter med en blick som fick henne att ta ett steg tillbaka. “Jessica, om inte Aurora tar det här uppdraget innan veckans slut, finns det inga pengar kvar till ditt hus i Aspen, inga pengar till dina välgörenhetsgalor och inga aktieoptioner för din nye make. Det här bröllopet kostade två hundratusen dollar – pengar jag var tvungen att låna från vår krisreserv. Så var snäll och förstå situationens allvar.”

En viskning gick genom salen igen. Den här gången var det brudens vänner som utbytte chockerade blickar.

Min mamma tog ett kliv fram, hennes röst var skakig och fylld av panik. “Sophie… kära nån… vad är det som händer? Är du… äger du det här företaget? Varför har du aldrig sagt något?”

Jag vände mig mot min mor. Det fanns ingen ilska i mina ögon, bara en tomhet som haft tjugofem år på sig att växa fram.

“Du frågade aldrig, mamma,” sa jag lågt. “Du bad mig bara att inte prata om mitt jobb så att jag inte skulle skämma ut Marcus.”

Pappa tog till orda, hans röst var hes. “Sophie, vi är din familj. Om du har ett sådant företag… om du har det inflytandet… då måste du ju hjälpa Marcus! Han är din bror! Hans framtid i Sterling beror på det här!”

Jag såg på min pappa. Det var så typiskt. Även nu, när sanningen låg vidöppen på det polerade parkettgolvet, var hans första tanke inte på vad jag hade åstadkommit, utan på hur min framgång kunde användas för att rädda Marcus.

“Min bror,” sa jag och såg direkt på Marcus, “har just berättat för hela rummet att jag arbetar med ‘enkelt administrativt arbete’ och att jag borde hålla mig i skuggan. Han verkar ha klarat sig utmärkt utan min hjälp hittills.”

“Sophie, snälla,” viskade Marcus. Det var första gången i hans liv som jag hörde honom viska till mig. Det fanns ingen kaxighet kvar i hans röst, inget av det där arroganta hånleendet. “Vi… vi kan prata om det här enskilt. Gå inte.”

“Jag går inte, Marcus,” sa jag svalt. “Jag har betalat för min kuvertavgift genom den gåva jag lämnade på bordet vid ingången. Men jag tänker inte diskutera affärer här.”

Jag vände mig om mot James Harrison. “Herr Harrison. Om ni vill ha ett möte med Aurora Consulting Group kan ni ringa min assistent i morgon bitti klockan åtta. Om ni är beredd att skriva under på våra standardvillkor – vilket inkluderar fullständig makt att avskeda vilken chef som helst i ert bolag som inte presterar, oavsett familjeband – kan vi överväga att ta er som klient.”

James tvekade inte en sekund. “Jag kommer att vara utanför ert kontor klockan sju trettio.”

Kapitel 4: Ett rum fullt av främlingar

Mottagningen fortsatte, men feststämningen var stendöd.

Jazztrion vid baren spelade fortfarande sina mjuka ackord, men ingen lyssnade. Människor stod i små grupper, huddleade tillsammans över sina champagneglas och viskade intensivt. Brikerna var förskjutna. Det stolta bröllopsparet som nyss tagit emot hyllningar stod nu ensamma vid sin huvudbordsdekoration av vita rosor.

Jessica såg rasande ut och vägrade titta på Marcus, som förgäves försökte förklara något för henne med dämpad röst. Hennes far, James Harrison, satt vid ett bord längre bort och bläddrade intensivt i sin telefon, troligen i kontakt med sina juridiska rådgivare.

Min mamma och pappa närmade sig mig igen där jag stod vid fönstret och blickade ut över Chicagos nattliga silhuett. De gick försiktigt, som om de närmade sig ett vilt djur de inte längre kände till.

“Sophie,” började min pappa och rensade strupen. He försökte lägga sin hand på min axel, men jag tog ett litet steg åt sidan så att hans hand föll ned i luften. “Vi… vi är chockade. Stolta, givetvis! Men chockade. Varför höll du detta hemligt för oss? Ett sådant stort företag! Du borde ha delat detta med oss.”