Jag klättrade över stängslet och återvände till hyrbilen som stod parkerad i en dold gränd. Jag öppnade dörren och satte mig i förarsätet. Ljudet av brandbilsirener började eka svagt i fjärran, som jämmer från ett uppvaknande monster. Jag tog fram Harpers smälta vigselring ur fickan och placerade den på instrumentbrädan, precis i den morgonsol som blev allt intensivare.
Det matta guldet reflekterade inte längre glädje. Det reflekterade ett blodslöfte.
Vanguard Logistics var bara en tentakel. Kael var bara en feg liten bonde.
Det verkliga kriget utspelade sig inte i de här smutsiga hamnarna. Det verkliga kriget utspelade sig i de glänsande marmorkorridorerna i Pentagon, där män i uniformer täckta av medaljer satt bakom sina skrivbord och med en handrörelse bestämde över oskyldiga barns liv för att skydda smutsiga pengar.
General Thomas Vance.
Jag startade bilen. Motorn röt med ett dovt, kraftfullt dån.
De trodde att min familj var en svaghet, ett litet pris som lätt kunde betalas för att städa upp ett misstag. De förstod inte att när de tog Harper och barnen, bröt de själva alla moraliska kedjor, alla lagar och regler som en gång hade hållit monstret inom mig i schack.
En Force Recon-soldat kämpar inte för personlig hämnd. Men en far som förlorat sina barn är inte längre en spaningssoldat. Han är ren vedergällning.
Jag vred på ratten och bilen sköt ut på huvudvägen och smälte in i trafiken under en ny dag. Nästa destination var inte längre en specifik plats på kartan, utan en enkelriktad väg rakt in i mörkret, där jag skulle dra ut dem som gav ordern från deras trygga skuggor och avslöja dem i hämndens brinnande ljus.
Jaktleken hade nu formellt börjat. Destination: Washington D.C. Vänta på mig, Vance. Du tror att du är rovdjuret högst upp i näringskedjan? Du har precis väckt en flock vargar. Och de är hungriga.
