“General Thomas Vance,” viskade Kael. “Han sitter i Pentagon. Det var han som gav ordern. Han sa att din familj var tvungen att försvinna för att skydda ‘den nationella säkerheten’. Harper ringde honom och försökte utpressa honom. Hon hotade att läcka bevisen till pressen om han inte stoppade vapensmugglingen. Det var ett dödligt misstag.”

Thomas Vance.

Namnet exploderade i mitt huvud som en landmina. Vance var den man som hade undertecknat ordern om att skicka min enhet till Mellanöstern. Han visste exakt var jag var, när jag skulle komma hem, och han hade tillräckligt med makt för att förvandla en brandbomb till en ‘kortslutning’ i alla officiella dokument.

Kael såg förändringen i mitt ansikte och trodde felaktigt att han just hade köpt sitt liv. Han log ett förvridet, patetiskt leende genom sina blodiga tänder.

“Jag gav dig namnet… Pierce… nu har du din verkliga fiende. Överlämna mig till FBI, jag kan bli ett vittne… Jag kan vittna mot Vance… Snälla, låt mig leva…”

Jag tittade ner på Kael. Tittade på det avskum som varit med och släckt det enda ljuset i mitt liv, och som nu bad om ett ynkligt fortsatt liv.

“Polisen fastslog att branden i mitt hus var en elolycka, och de stängde fallet på två dagar,” sa jag långsamt, tog ett steg tillbaka och riktade pistolen rakt mot mitten av hans panna. “På papperet hittade rättssystemet inget brott. Så här existerar inget rättssystem. Här finns ingen polis.”

Kaels ögon spärrades upp i förtvivlan. “Du lovade att du skulle skona…”

“Jag lovade ingenting. Ni behandlade mitt hem som en brännugn. Nu är det er tur.”

PANG.

Det sista skottet tystade alla stön från Marcus Kael. Hans kropp kollapsade på golvet, livlös.

Jag stod kvar där en lång stund, min andedräkt bildade svaga rökmoln i den kalla gryningsluften. Det fanns ingen känsla av tillfredsställelse, ingen frid som sköljde över mig. Att döda de här männen skulle inte ge mig Harper, Tristan och Ivy tillbaka. Det var bara en liten tegelsten i en gigantisk damm som jag var tvungen att riva ner för att dränka alla inblandade i ett hav av blod.

Jag klev över Kaels lik och gick fram till hans skrivbord. Datorn var fortfarande påslagen. En extern hårddisk satt i. Jag drog snabbt ut den och stoppade den i min bröstficka. Vad Kael än försökte radera, skulle jag återställa. Detta skulle bli min karta direkt till Thomas Vances tröskel.

Innan jag lämnade rummet, lät jag blicken svepa över platsen och upptäckte servern som lagrade säkerhetskamerornas material och ett plåtskåp. Jag slängde in en brandgranat där, vilket förstörde alla digitala spår av min närvaro.

När jag gick nerför trappan passerade jag liken på lagergolvet. I underhållsområdet längst bak hittade jag det jag behövde: tunnor med industriella lösningsmedel och bensin till gaffeltruckarna.

Jag sparkade omkull tre stora tunnor. Den tjocka kemiska vätskan, med sin fräna och brutala stank, forsade ut över betonggolvet, flöt över pallarna med vapendelar, rann under lastbilarna och dränkte de livlösa kropparna. Bensindoften blev kvävande. Exakt samma lukt som jag hade känt i Ivys rum. Lukten som hade tagit änglarnas liv.

Jag klev ut från lagret och möttes av den isande morgonluften. Solen höll på att stiga över hamnens horisont, och färgade det rullande havet i en blodröd nyans. Himlen var grå och tung, precis som min själ i detta ögonblick.

Ur fickan tog jag fram Zippo-tändaren jag hade tagit från vakten. Lågan flammade stolt, liten men fylld av en ursprunglig, destruktiv kraft. Jag betraktade den i en sekund.

“Snart, jag kommer att träffa er igen,” viskade jag ut i tomheten.

Jag knäppte iväg tändaren i en båge genom luften, och den landade rakt i pölarna av utspillda kemikalier vid dörröppningen.

Elden tog fyr omedelbart. På ett ögonblick sköt en eldsflamma i orange och blått längs lagergolvet i en skrämmande hastighet, som en gigantisk eldorm som sökte sitt byte. Några sekunder senare, när elden nådde tunnorna och ammunitionslagret där inne…

BOOM!

En massiv explosion skakade marken under mina fötter. Ett gigantiskt eldklot sprängde bort Vanguards plåttak upp i luften, slet upp stålväggarna och skickade en tryckvåg av brännande hetta rakt i ansiktet på mig. Metallbitar, krossat glas och aska regnade över hela området och föll ner över asfalten som ett regn från helvetet. Elden vrålade frenetiskt och slukade alla bevis, alla kroppar och alla brott som någonsin hade existerat på denna plats.

Jag vände ryggen mot det rasande eldhavet utan att en enda gång blicka tillbaka. Det fanns ingen barmhärtighet. De som leker med elden kommer till slut att brännas av den.