Den 9 mm-kulan gick rakt igenom hans nacke, krossade kraniet och borrade sig ner i metallbordet. Han föll omedelbart ihop, och korten i hans hand spreds blodiga över bordet.

De andra två tog en hel sekund på sig att förstå vad som just hade hänt. Dödens tystnad kom så snabbt att deras hjärnor inte hann bearbeta det.

“Fan också! En krypskytt!” skrek en av männen, sparkade undan stolen och kastade sig bakom en stålpelare.

Men jag befann mig inte längre på samma plats. Omedelbart efter det första skottet hade jag låtit mig falla fritt ner i sidogången, rullat på marken för att dämpa fallet och ställt mig upp blixtsnabbt. Den andra mannen stack precis fram huvudet från sitt gömställe, med sin AR-15 redo att söka efter ett mål. Jag sköt. Två kulor borrade sig rakt in i mitten av hans bröst, mitt i hjärtat. Han föll baklänges, hans gevär avlossade en oavsiktlig skur av kulor upp i taket som krossade två lysrör och skapade ett regn av gnistor och krossat glas.

Mörkret sänkte sig över halva lagret. Det dånande ljudet av skottlossning väckte resten av dem.

“Han är i sektor C! Rensa sektor C!” skrek de två vakterna som kom springande från lastkajen. De tände sina vapenlampor och svepte med bländande vita ljuskäglor fram och tillbaka genom de smala springorna mellan containrarna.

Jag lutade ryggen mot den kalla metallen på en röd container och lyssnade till de snabba fotstegen som närmade sig. De rörde sig i en tvåmansformation för att täcka varandra. Mycket taktiskt, men alldeles för långsamt. Jag plockade upp en tom patronhylsa från golvet och kastade den hårt mot det motsatta hörnet. Ett skarpt, klingande ljud ekade.

Omedelbart riktades båda ljuskäglorna mot ljudet, och öronbedövande skurar av kulor rev genom mörkret och pepprade tegelväggen. I det ögonblick de koncentrerade sin eldkraft på den där illusionen, stormade jag fram ur min gömma från deras flank.

Pfft. Pfft.

Mannen till vänster föll ihop med ett hål i pannan. Mannen till höger svängde i panik vapnet mot mig, men avståndet var för kort. Jag slog undan hans gevärspipa med min vänstra underarm, tog ett kort steg för att stänga avståndet och tryckte av från en handspanns avstånd. Han föll ihop på betonggolvet som en marionett med avklippta trådar.

På mindre än tre minuter låg fem döda kroppar utspridda på golvet.

Den sista mannen på bottenvåningen var den som gömde sig bakom pelaren. Han flämtade efter andan, och hans panikslagna väsande ekade tydligt i den dödstysta lokalen. Han visste inte var jag var. Tystnad är det grymmaste vapnet; det bryter ner psyket hos de svaga.

“Vem fan är du?!” skrek han med bruten röst. “Vet du vems territorium det här är? Kael kommer att flå dig levande!”

Jag svarade inte. Jag tog tysta, lätta steg som ett spöke och cirklade runt baksidan av pelaren. Han kramade sitt gevär hårt mot bröstet, med ögonen vidöppna i mörkret framför sig. När jag lätt knackade mynningen av min ljuddämpare mot hans nacke, stelnade hela hans kropp till is.

“Kael kan inte rädda dig,” viskade jag i hans öra. Min röst var kall, dränerad på alla känslor, som ett eko från underjorden.

Jag tryckte av.

Sex män låg ner. Bottenvåningen var rensad.

Jag lyfte blicken mot kontoret med glasväggarna på andra våningen. Glaset var inte skottsäkert, jag kunde tydligt se paniken där inne. Marcus Kael, mannen i kostym, slet frenetiskt in buntar av papper i en dokumentförstörare medan han krampaktigt höll en silverpläterad pistol i den andra handen. Bredvid honom stod två stora, privatleasa livvakter iklädda Kevlar-västar, beväpnade med tunga pistoler, och blockerade ståldörren som ledde ner till trappan.

De väntade på att jag skulle komma upp. De höll high ground. Den som rusade upp för den där trappan skulle förvandlas till schweizerost.

Jag hukade mig ner, plockade upp en AR-15 från en av de döda vakterna och kontrollerade magasinet. Fullt. Jag drog sprinten ur en chockgranat (flashbang) som jag hade tagit från den första vaktens utrustning.

Istället för att dumdristigt rusa uppför trappan backade jag tio meter och siktade rakt mot kontorets glasfasad. Jag kramade avtryckaren på automatgeväret. AR-15:an röt till med en öronbedövande skur av kulor och krossade hela glasväggen. Krossat glas forsade ner som en glittrande snölavin under belysningen. De två livvakterna där inne kastade sig i panik ner på golvet för att undvika elden.

I exakt det ögonblicket kastade jag in chockgranaten genom den nyligen krossade öppningen. Den flög genom luften i en perfekt båge.

BANG!

Ett bländande vitt ljus exploderade som en miniatyrsol mitt i det trånga rummet, följt av en smäll som spräckte trumhinnorna. Skrik av smärta och förvirring ekade. Deras ögon och öron var nu helt satta ur spel i minst tio sekunder.

Jag stormade uppför ståltrappan. Mina steg dunkade kraftigt; jag behövde inte gömma mig längre.