Jag andades in det instängda mörkret i motellrummet. Ingen sa ett ord, men jag kunde höra en ojämn, väsande andhämtning i den andra änden. Sedan kom ett elektroniskt klickande ljud, som om någon slog på en gammal bandspelare, följt av ett dovt sprakande.

Jag sparkade upp den halvöppna kontorsdörren och såg de två livvakterna stappla omkring. De höll händerna för ansiktena och sköt blint och okontrollerat in i väggarna. Jag eliminerade dem med två rena, skoningslösa skott. Ingen nåd. Ingen barmhärtighet. De män som hade bidragit till att bränna ner min värld hade inte längre rätten att andas samma luft som jag.

Kontoret stank nu av krut och smält plast från den överbelastade dokumentförstöraren. Rök hängde tjock i luften.

Marcus Kael kröp på golvet, desperat försökande få tag på den silverpläterade pistolen han hade tappat när granaten detonerade. Han bar en dyr kostym, men såg nu mer patetisk ut än en råtta instängd i en kloak. Hans näsa blödde ymnigt från tryckvågen, och hans ögon fylldes av ren fasa när han såg mina taktiska kängor stanna precis framför honom.

Jag stampade hårt med hälen på den hand han sträckte ut mot pistolen. Kael skrek till i smärta när ljudet av krossade fingerben ekade i rummet. Jag sparkade in hans pistol i hörnet, böjde mig ner, grep tag i hans kavajkrage, lyfte upp den vuxna mannen och slängde honom brutalt mot väggen.

“Marcus Kael,” spottade jag fram genom sammanbitna tänder.

Han gled ner i hörnet, kröp ihop och flämtade. Hans vidöppna, panikslagna ögon stirrade in i den mörka pistolpipan jag riktade rakt mot hans panna.

“Du… du är Pierce… Logan Pierce…” stammade Kael, blod och saliv rann från hans mun. “Snälla… gör det inte! Hur mycket vill du ha? Pengar? Andelar? Jag kan ge dig vad som helst! Jag har konton på Caymanöarna, fem miljoner… tio miljoner dollar! Lägg bara ner vapnet!”

Raseriet inom mig svällde över, iskallt och ostoppbart som en tsunami. Jag kom ihåg hettan från askan, mindes den kemiska bensinlukten som stred upp från Ivys lilla säng.

“Tror du att en fyraårig flickas liv är värt tio miljoner dollar?”

Pang.

Jag tryckte av. Kulan borrade sig rakt in i hans högra knäskål. Kael kastade huvudet bakåt och vrålade mot taket som en stucken gris. Han grep tag i sitt ben där blodet forsade ut och rullade runt på golvet bland skärvorna av krossat glas.

“Håll käften och lyssna på vad jag frågar,” sa jag med låg röst, och pressade den brännheta pistolpipan rakt in i hans blödande sår, vilket förvandlade hans skrik till ett strypt väsande. “Vad hittade min fru i Vanguards böcker? Vad är det ni transporterar?”

Kael snyftade vilt, tårarna strömmade. “Komponenter… komponenter till drönare med stealth-teknik! Navigationschips… kompositmaterial! Vi säljer till rebeller i Mellanöstern och vissa kunder… kunder på svarta listan! Din fru, Harper… hon var ett monster med siffror. Hon märkte avvikelserna i pengaflödet genom brevlådeföretagen. Hon hade kopierat en del av databasen!”

“Så ni bestämde er för att bränna ner mitt hus. För att tysta henne.”

Kael skakade frenetiskt på huvudet, blodet stänkte upp på den vita väggen. “Nej! Det var inte jag! Du måste tro mig, Pierce! Jag är bara en jävla logistikchef! Jag har inte mage att beordra ett mord på en amerikansk medborgares familj, särskilt inte på familjen till en Force Recon-operatör! Det är alldeles för riskabelt! Den som gav ordern… han sa att han var tvungen att ‘rycka upp problemet med rötterna’, att skapa en perfekt ‘olycka’ så att ingen skulle undersöka Harpers död!”

Jag frös till, pistolpipan darrade till något. En spricka uppstod i min blinda vrede. Min instinkt som soldat sa mig att mannen talade sanning. Ett litet transportföretag i den undre världen hade omöjligt kunnat muta polisen och den lokala brandkåren så snabbt, och de hade inte heller kunnat veta exakt när mitt militära flyg var försenat för att välja det perfekta tillfället att slå till.

“Vem?” röt jag och pressade pistolpipan mot hans ögonhåla. “Vem ligger bakom dig?”

Kael flämtade, läpparna skakade våldsamt. Han visste att namnet han var på väg att yttra bar en dödsdom, antingen från mig eller från personen själv. Men smärtan och skräcken för en omedelbar död krossade hans sista lilla gnutta lojalitet.

“Han… han är din egen kille, Pierce… En man på försvarsdepartementet… Han som skyddade Vanguards sändningar så att de kom igenom militärhamnar och tullen på ett säkert sätt.” Kael svalde hårt med torr hals. “Din fru hittade inte bara företagets pengaflöde, hon hittade också namnet på den person som fick den största provisionen. En general.”

Mitt hjärta hoppade över ett slag. Förräderiet var lika kallt som en kniv i magen. Den som hade mördat min familj var inte bara ett gäng legosoldater. Det var en röta inifrån det system som jag hade svurit att offra mitt liv för att försvara.

“Namn.” Mina ord var nu bara ett torrt eko.