“Vänta! Vänta!” Han grät nu, tårarna blandades med smutsen på hans kinder. “Det var Kael! Marcus Kael! Han styr allt det här! Din fru hittade våra offshore-konton. Hon hade bevis för att vi skeppade drönarkomponenter till svarta listade köpare. Kael sa att vi var tvungna att radera hela problemet!”

“Är han här inne?”

Mannen svalde hårt och nickade svagt. “Han är i kontoret på övervåningen. Han… han har säkerhetsfolk. Du kommer aldrig att klara det.”

“Tack för informationen.”

Jag slog honom medvetslös med ett enda, hårt slag mot tinningen och lät honom glida ner bredvid sin kumpan.

Jag öppnade tunga plåtdörren och klev in i lagerlokalen. Interiören var massiv, fylld av trälådor och staplade containrar. Lysrören i taket brummade dovt. Långt borta, i andra änden av hallen, såg jag en trappa av stål som ledde upp till ett inglasat kontor. Det fanns minst sex beväpnade män patrullerande på golvet. De rörde sig med arrogant självsäkerhet, vapnen slarvigt hängande. De trodde att de var oslagbara i sitt eget fort.

De hade inte föreställt sig att de just bjudit in mörkret.

Jag höjde mitt vapen. För Harper. För Tristan. För lilla Ivy.

Helvetet var på väg att få nya gäster, och jag skulle personligen se till att de fick en expressresa dit. Nu var deras tillhåll min skjutbana.

Atmosfären inuti den enorma lagerlokalen badade i ett svagt ljus som flämtade från de industriella lysrören, hängande högt uppe i ståltaket. Lukten av olja, rost och havets fuktiga mögel smälte samman till en kvävande, tjock luft. Sex vakter patrullerade längs de trånga gångarna mellan de staplade fraktcontainrarna. De rörde sig med en slö men arrogant hållning, med sina automatiska AR-15-gevär nonchalant hängande vid sidan. De trodde att de tjocka metallväggarna och det elektriska stängslet där ute räckte för att hålla dem absolut säkra.

De hade ingen aning om att döden redan hade klivit genom dörren, och att den bar ansiktet av en far som precis hade förlorat allt.

Jag drog mig tillbaka in i den djupaste skuggan bakom en stor trälåda, medan min puls långsamt sjönk. All panik, all hjärtskärande smärta av att se Harpers smälta vigselring eller att höra mina barns tysta skrik, allt det hade jag låst in i ett djupt hörn av mitt sinne. Just nu var jag inte längre Logan Pierce, en make eller en far. Jag var det som militären hade format mig till: en tyst, osynlig och ostoppbar människojägare.

Jag förde handen till min taktiska ficka, tog fram ljuddämparen och skruvade fast den på pipan av min Sig Sauer-pistol. Ljudet av metall som skruvades mot metall gav ifrån sig ett torrt men vasst klick, helt uppslukat av ventilationssystemets brummande. Mina ögon sökte av utrymmet, kartlade värmesignaturer, döda vinklar, skuggor och möjliga skottlinjer. Långt borta, på andra våningen, fanns ett upplyst kontor med glasväggar. Där inne stod en man i kostym med ryggen vänd, upptagen med att prata i telefon. Han var med största sannolikhet Marcus Kael.

Men innan man når kungen, måste man rensa bort bönderna.

Jag blundade i en tiondels sekund. Bilden av lilla Ivys blonda hår som fladdrade i vinden, Tristans strålande leende när han sprang längs stranden, och Harpers varma blick brann klart som en eldslåga. När jag öppnade ögonen hade den elden förvandlats till is.

Magasinet var fullt. Mantlad och klar.

Den första vakten skilde sig från gruppen och vek in i en smal gång för att tända en cigarett. Det metalliska klicket från hans Zippo-tändare ekade svagt. Precis när lågan flammade upp och lyste upp hans ärriga, kantiga ansikte, klev jag ut ur mörkret bakom honom. Mina rörelser var lika mjuka som siden som glider genom natten. Med ena handen täckte jag hans mun och drog hans huvud bakåt, medan den andra handen drev in den taktiska stridskniven rakt i den svagaste punkten mellan nackkotorna. Han ryckte till våldsamt i ungefär tre sekunder, ögonen rullade bakåt och Zippo-tändaren föll ner på betonggolvet. Jag lade försiktigt ner den livlösa kroppen på marken utan att göra ett ljud högre än en suck.

En.

Jag plockade upp tändaren, släckte den och gled vidare.

De återstående fem hade delat upp sig i två grupper. Två män stod nära lastkajen, de andra tre hade samlats runt ett metallbord, där de spelade kort och svor högljutt. Deras brist på vaksamhet var en förolämpning mot krigskonsten, men en absolut fördel för mig. Jag tog mig uppåt genom att klättra över fraktlådorna, och använde enbart styrkan i mina armar för att dra mig upp utan att rubba en enda låda. Från tre meters höjd hade jag en överblick över hela lagret.

Jag drog mitt vapen och siktade genom siktet. Den självlysande gröna punkten låste sig på bakhuvudet på mannen som satt med ryggen mot mig vid kortbordet. Jag kramade avtryckaren mjukt.

Pfft.