Innan du släpper in en man efter sextio – fråga dig själv detta.

Att hylla den stolta ensamheten: Ett val som inte passar alla Det är dags för oss att uppriktigt erkänna en sanning som få vågar uttala: Utan en man kan livet fortfarande vara otroligt fulländat och strålande. Vi förföljs ofta av bilden att en meningsfull ålderdom måste innehålla silhuetten av ett par som går hand i hand i parken (som den perfekta bilden på ett vykort). Samhället sår ständigt en rädsla för att åldras ensam. Men att vara själv (solitude) och att vara ensam (loneliness) är två helt skilda begrepp.

Det finns en hel generation av kvinnor över sextio som helt omdefinierar konceptet ålderdom. De vägrar att fortsätta förminska sig själva, kompromissa eller kämpa för att ta hand om en främmande man bara i utbyte mot känslan av att “ha någon” i huset. De inser att den absoluta friden i att vakna i ett tyst hus, själv brygga en kopp kamomillte, vattna krukväxterna vid fönstret och läsa ut den där oavslutade boken, är en lyx som ingen relation kan ersätta.

Min vän Agneta raderade appen helt och köpte två omplaceringshundar efter att ha provat nätdejting i några månader. Hon anförtrodde mig: “Jag insåg att den tid jag lägger ner på att oroa mig över om den där mannen kommer att ringa tillbaka eller om han kommer att kritisera min kropp, den tiden lägger jag hellre på att lära mig måla eller på trädgårdsarbete. Kärleken till världen är större än att vara bunden till en man”. Agneta har skapat sin egen “vänskapsfamilj” – en familj av vänner. Det är kvinnor som är änkor, singlar eller frånskilda. De har varandras hemnycklar, ringer varandra varje morgon för att kolla att det är bra, och ordnar de mest högljudda, lysande julfester tillsammans. Systerskapet och vänskapen i den här åldern har en oöverträffad läkande kraft. Det kräver inga juridiska band, ingen småsint svartsjuka, och viktigast av allt, det respekterar varje individs absoluta frihet.

Röda och gröna flaggor på den sena löparbanan Om du, efter allt övervägande, ändå bestämmer dig för att öppna ditt hjärta en gång till, utrusta dig då med en mycket vass kompass. En sextioårig kvinnas intuition är det ultimata vapnet; ignorera den aldrig.

Var uppmärksam på de lurande “röda flaggorna”: Om han ständigt klagar på sin ex-fru och ser sig själv som ett offer; om han försöker isolera dig från dina gamla väninnor; om han blir irriterad när du prioriterar tid med barn och barnbarn framför honom; eller om han alltid låter dig betala för middagarna – var försiktig. Det är inte kärlek, det är ett sökande efter en trygg hamn baserat på att dränera någon annans energi.

Tvärtom, uppskatta “gröna flaggor”: Det är mannen som leende lyssnar på ditt ändlösa prat om din keramikkurs utan att avbryta; det är den som tar initiativ till att laga en måltid, om så bara en enkel soppa; den som inte tvekar att ta ett steg tillbaka för att låta dig glänsa i dina egna sociala kretsar; och det är den mannen som, när han tittar på rynkorna i dina ögonvrår, ser ett helt epos om en enorm livskraft.

Slutord för en resa som aldrig är för sen Livet är inte en bok med ett färdigskrivet slut bara för att vi har passerat pensionsåldern. Kärlek efter sextio, om den verkligen kommer, är en stor gåva från ödet. Den renar bort ungdomens fåfänga och blinda svartsjuka och lämnar kvar en ursprunglig känsla, lugn och djup som en höstsjö. Det handlar om att hitta någon att sitta på verandan tillsammans med, tyst betrakta världen som snurrar utan att någonsin behöva bevisa sig själv igen.

Men om den kärleken inte kommer, eller om du väljer att avvisa den för att skydda din inre värld, så är det lika storslaget. Sann tillfredsställelse ligger inte i att ha någon som sover bredvid en varje natt, utan i förmågan att kunna omfamna sig själv, att älska sig själv med samma absoluta tolerans som man en gång generöst skänkte hela världen. Oavsett om du väljer att släppa in en man, eller om du väljer att hälla upp ett glas av det finaste vinet åt dig själv och njuta av natten ensam – se till att det är ett beslut som verkligen får ditt hjärta att le. För efter alla dessa år av att ha levt för andra, förtjänar du nu att leva för dig själv, fullt ut och helt utan ånger.