Det var ett förvånansvärt ärligt erkännande.

Gabriel García Márquez sa en gång:

”Människan behöver en människa för att inte gå vilse i tystnaden.”

Men behovet av mänsklig värme och kärlek är inte samma sak.

Ensamhet kan man dela med vänner, familj, intressen.

Kärlek är däremot något mycket djupare.

Andra frågan: är jag beredd att offra en del av min frihet?

Det finns ett ämne som sällan diskuteras öppet.

Många kvinnor upplevde sann frihet först efter sextio.

Hela livet hade de levt för andra.

Först föräldrarna.

Sedan maken.

Sedan barnen.

Arbete, hushållsbestyr, ändlösa förpliktelser.

Och en dag kommer morgonen då man kan leva precis som man vill.

Man kan sova lite längre.

Man kan åka till en väninna i några dagar.

Man kan läsa en bok sent in på natten.

Ingen väntar på middagen.

Ingen kräver förklaringar.

Och denna frihet visar sig vara otroligt värdefull.

Carl Rogers skrev:

”Det största framsteget för en mogen människa är möjligheten att få vara sig själv.”

Men varje relation för oundvikligen med sig förändringar.

Gemensamma planer dyker upp.

Behovet av att ta hänsyn till den andres humör uppstår.

Kompromisser skapas.

Ljudmila dejtade en man i två år.

Han var en bra människa, men gradvis började hela hennes liv anpassa sig efter hans schema.

Helger på landet.

Gemensamma middagar.

Inställda möten med väninnor.

Och en dag sa hon:

— Jag har slutat leva mitt eget liv igen.

Hon avslutade lugnt den relationen.

Och sedan fällde hon en kommentar som jag minns länge:

— Jag väntade alldeles för länge på den här friheten för att ge upp den igen.

Ibland är kärleken värd förändringarna.

Men det är viktigt att förstå i förväg vilket pris vi är beredda att betala.

Tredje frågan: accepterar han mitt liv, eller försöker han ändra det?

Skillnaden mellan dessa saker är ibland knappt märkbar.

Ibland kommer någon in i ditt liv mjukt och omsorgsfullt.

Han intresserar sig för dina hobbyer.

Han respekterar dina vanor.

Han lyssnar med nöje på historier om dina vänner och närstående.

Vid sidan av en sådan människa blir livet bara rikare.

Men det kan vara annorlunda.

Gradvis börjar dina vanor ändras.

Sedan – klädstilen.

Sedan umgängeskretsen.

Min bekanta Vera uppfyllde en gammal dröm efter pensioneringen och började spela piano.

När en man dök upp i hennes liv sa han:

— I din ålder ser det där löjligt ut. Det vore bättre om vi åkte till stugan.

En tid försökte Vera anpassa sig.

Hon gav upp lektionerna.

Hon sålde pianot.

Och efter några månader insåg hon att hon hade förlorat något mycket viktigt inom sig själv.

Erich Fromm sa:

”Kärlek är ett aktivt intresse för en annan människas liv och utveckling.”

Om glädjen försvinner i någons närvaro – är det en allvarlig signal.

Fjärde frågan: vad kan jag förlora?

Låter det för praktiskt?

Kanske.

Men just mognaden ger oss rätten att se nyktert på livet.

Varje relation förändrar något.

Ibland ger vi bort tid.

Ibland – pengar.

Ibland – sinnesro.

En kvinna lärde känna en man.

Efter några månader började han be om pengar till lån.

Först små summor.

Sedan mer och mer.

Ett år senare visade det sig att hon hade förlorat nästan en tredjedel av sina besparingar.

När hon bad att få pengarna tillbaka, försvann mannen.

Seneca skrev:

”Visdomen börjar där människan är kapabel att bedöma konsekvenserna av sina handlingar.”

Kärlek kan ge lycka.

Och den kan ge läxor.

Det är viktigt att förstå vad vi är beredda på.

Femte frågan: söker jag kärlek eller skydd mot ålderdomen?

Detta är nog den svåraste frågan.

Ibland går människor in i relationer i hopp om att få en garanti för att det alltid kommer att finnas någon i närheten som stöttar, hjälper, räcker en ett glas vatten.

Men livet ger inga sådana löften.

En man kan bli sjuk.

Han kan gå bort i förtid.

Han kan själv behöva vård.

Leo Tolstoj sa en gång:

”Lyckan ligger inte i att ha ett stöd, utan i att lära sig att stå på egna ben.”

Jag har en granne som har bott ensam i många år.

Hon har fantastiska väninnor, bra grannar och en kärleksfull dotter.

De hjälper varandra och stöttar varandra.

Och en dag sa hon några otroligt enkla ord:

— Lycka är att förstå att man klarar det själv.

Och den främsta slutsatsen.

Kärlek efter sextio existerar.

Dessutom visar den sig ibland vara mycket djupare och lugnare än i ungdomen.

Men en sådan kärlek kräver ärlighet.

Inför dig själv.

Inför livet.

Inför människan som står vid din sida.

Friedrich Nietzsche skrev:

”En människas mognad definieras av hennes förmåga att vara ärlig mot sig själv.”

Om en människa har dykt upp vid vars sida det är lättare att andas, lättare att skratta och lättare att leva – då är det en sann gåva.