Innan du släpper in en man efter sextio – fråga dig själv detta.
Gårdagskvällen var förvånansvärt lugn.
Jag satt på ett litet café vid fönstret och, som det ofta blir i sådana stunder, betraktade jag bara människorna omkring mig.
Ibland kan man gissa sig till andras livsöden genom leenden, blickar och knappt märkbara gester.
Vid bordet bredvid satt ett äldre par.
De var märkbart över sextio.
Det syntes på allt – på det silverfärgade håret, de avmätta rörelserna, på den alldeles särskilda, tysta ömhet som bara kommer med åldern.
De höll varandra i händerna.
Då och då skrattade de, för att sedan tystna igen och bara titta på varandra som om resten av världen hade upphört att existera.
Och plötsligt började jag fundera.
Hur kunde hon våga?
Hur fann hon styrkan att släppa in en annan människa i sitt liv, när allt sedan länge är ordnat, invant och går sin gilla gång?
I ungdomen betraktas kärleken som något självklart.
Den kommer oväntat, griper tag i en helt och hållet, utan att be om lov.
Efter sextio är allt helt annorlunda.
Man har ett helt liv bakom sig, samlad erfarenhet, minnen och en oundviklig försiktighet.
Och med dem kommer rädslan.
Rädslan för att göra om samma misstag.
Rädslan för att förlora sig själv.
Rädslan för att återigen uppleva smärta och besvikelse.
Och då kom jag att tänka på ett samtal med min granne, Irina Sergejevna.
Nu är hon sextiotre år gammal.
För fem år sedan förlorade hon sin man, som hon levde med i över tre decennier.
Efter hans bortgång hade hon det mycket svårt.
Lägenheten började plötsligt kännas för stor och tom, och kvällarna – oändligt långa.
För ungefär ett år sedan började Irina Sergejevna gå på danskvällar för äldre.
Det var precis där hon träffade en man.
Man skulle kunna tro att ödet gav henne en chans att bli lycklig igen.
Men en dag kom hon till mig, satte sig i köket, tog en kopp nu ljummet te i händerna och erkände tyst:
— Jag vet inte vad jag ska göra.
Det är fint med honom… men jag är rädd.
Hon tystnade länge, som om hon sökte efter de rätta orden.
— Jag är rädd för att gå i samma fälla igen.
Jag är rädd för att allt bara ska visa sig vara en vacker illusion.
Jag är rädd för att återigen lösas upp i någon annans önskningar och bli ”bekväm” för någon annan.
Och då förstod jag en viktig sak.
Mycket ofta saknar vi inte andras råd, utan ett ärligt samtal med oss själva.
Vi ber om väninnors, barns, psykologers åsikter, vi söker svar utanför oss själva, men ibland är det värt att stanna upp och ställa oss själva några enkla, men obekväma frågor.
Och det är bättre att göra det i förväg, medan känslorna ännu inte har trasslat till allt fullständigt.
Idag vill jag tala just om sådana frågor.
De är inte alltid behagliga.
Ibland till och med smärtsamma.
Men det är just de som hjälper oss att förstå: är det sann kärlek eller bara ett försök att fylla en inre tomhet?
Första frågan: tycker jag om den här människan, eller är jag bara trött på att vara ensam?
Vid en första anblick verkar frågan uppenbar.
Men i verkligheten är den en av de svåraste.
Ensamhet efter sextio har en specifik nyans.
Det talas sällan högt om den.
Det är inte bara tystnaden i huset.
Det är stunden då man på kvällen vill ringa någon, och sedan inser att det inte finns någon att ringa.
Det är helgdagarna som passerar nästan obemärkt.
Det är sjukdomen, när man själv sätter på vattenkokaren, själv letar efter mediciner och själv tar hand om sig själv.
Det är en film man vill diskutera, men där ingen sitter bredvid som man kan säga till:
— Märkte du hur intressant slutet var?
Och mot bakgrund av den tystnaden börjar all uppmärksamhet verka särskilt värdefull.
En man dyker upp.
Han skriver meddelanden, ringer, föreslår att man ska ses.
Långsamt börjar hjärtat tina.
Det verkar som om livet återfår sin mening.
Men just i den stunden är det värt att ärligt fråga sig själv:
Är den här människan kär för mig?
Eller gillar jag bara känslan av att jag inte längre är ensam?
Min bekanta Galina lärde känna en man via internet.
Hon var sextioåtta, han var sjuttiotvå.
En artig, lugn änkling.
Efter några månader flyttade han i praktiken in hos henne.
Galina lagade mat, tvättade, skötte hemmet.
Han tillbringade å sin sida tiden framför tv:n och berättade då och då historier från sin ungdom.
Ett år senare erkände hon en dag för mig:
— Jag insåg plötsligt att jag har tråkigt med honom.
Efter en kort paus tillade hon:
— Men jag är ännu mer rädd för att bli kvar ensam igen.
