Men om relationen tar kraft, berövar dig din inre ro och frihet, då är det kanske inte alls den historia som är värd att förändra ditt liv för.
Och ändå kommer den viktigaste tanken inte direkt.
Lycka behöver inte nödvändigtvis delas av två.
Ibland bor den i vänskapen.
Ibland – i de tysta morgonpromenaderna.
Ibland – i en favoritbok och en kopp väldoftande te.
Och ibland kommer lyckan i form av en människa som en dag sätter sig bredvid dig på ett café, och tar din hand så naturligt, som om ni hade känt varandra i hela livet.
Det viktigaste är att lyssna på dig själv.
För bara du vet vem du verkligen är beredd att släppa in i ditt hjärta.
Och vad tänker du?
Dela med dig av din åsikt i kommentarerna.
Del 2: Att öppna sitt hjärta eller bygga sitt eget paradis? (En fortsättning på tankarna om kärlek efter sextio)
Ekot efter alla dessa frågor Efter att dessa svåra frågor har ställts, har många valt tystnaden. En mycket bekant tystnad hos kvinnor som har levt i över ett halvt sekel, som är vana vid att gömma stormarna djupast inne i sina hjärtan. I ungdomen är man högljudd när man älskar och stormig när man skiljs åt. Men efter sextio fattas de största besluten ofta i tystnad – över en svalnande kopp te, eller en sen eftermiddag när solnedgången kastar långa skuggor på trägolvet. Vi inser att det är en sak att ställa frågor, men att möta de ärliga svaren från oss själva är en mycket grymmare och modigare resa. Om vi i förra delen stod på tröskeln och undrade om vi skulle sätta nyckeln i låset, måste vi nu prata om vad som faktiskt händer när den dörren gläntas. Eller ibland, den strålande skönheten i beslutet att låsa dörren ordentligt och själva plantera en vacker rosenträdgård där inne.
Den hårfina gränsen mellan “Gemenskap” och “Sammansmältning” I ungdomen antar kärleken ofta formen av en sammansmältning. Vi längtar efter att tillhöra varandra, att fläta samman våra liv med någon annans till den grad att vi inte längre vet vem som är vem. Vi byter efternamn, flyttar, ändrar våra levnadsvanor. Men när man passerar livets krön är den sammansmältningen inte längre romantisk; den känns snarare som ett hot. Efter mer än sextio år på jorden har du kämpat för att forma ditt eget jag. Du vet exakt vilken temperatur ditt kaffe ska ha, du är van vid att vakna klockan sex på morgonen för att lyssna på instrumental musik, och du värdesätter den gamla fåtöljen i hörnet av vardagsrummet mer än någon dyr möbel.
När en man kliver in, oavsett hur mycket kärlek han för med sig, innebär det också en omvälvning. Jag tänker på historien om min vän Elisabeth. Hon träffade en oerhört varm man i en bokklubb. De delade samma syn på litteratur och historia. Men när han föreslog att de skulle flytta ihop, låg Elisabeth vaken i tre nätter. Hon insåg att älska någon inte betyder att man måste dela garderob eller slåss om fjärrkontrollen till tv:n. Till slut fattade hon ett beslut som det moderna samhället kallar för att vara “särbo” – att bo isär men ändå vara tillsammans. De behöll båda sina lägenheter. De lagar mat tillsammans på helgerna, reser tillsammans, men på trötta tisdagskvällar kan hon fortfarande stänga dörren, sjunka ner i ett varmt bad och njuta av sin egen, absoluta tystnad. Denna kompromiss är höjdpunkten av kärlek på ålderns höst: att älska någon, men ständigt skydda sitt eget utrymme. Poeten Rainer Maria Rilke skrev så rätt: “Kärlek består i detta: att två ensamheter skyddar, gränsar till och hälsar på varandra”.
Det förflutnas spöken och ett halvt livs bagage Ingen går in i en relation vid sextio års ålder tomhänt. Vi bär med oss en hel skattkammare av minnen, vanor, oläkta sår och skuggor av dem som gått bort. När du släpper in en man i ditt hem, möter du inte bara honom, du tar också emot hela hans förflutna: ex-fruar, vuxna barn, lurande ålderssjukdomar och de tidens rynkor som präglar hur han ser på världen.
Låt oss ta Margaretas historia som ett exempel. Hennes man gick bort i cancer för tio år sedan. När hon började dejta Tomas, en änkling med tre vuxna barn, kunde hon inte förutse tyngden av dessa osynliga “spöken”. Fastän Tomas barn var i fyrtioårsåldern var de omedvetet distanserade och skyddade bilden av sin avlidna mor. Varje familjemiddag förvandlades till ett minfält av dolda känslor. Margareta fick lära sig att trampa mycket försiktigt, att inte försöka ta någons plats, utan bara stilla skapa ett nytt utrymme för sig själv. Kärleken kräver vid det här laget ett enormt tålamod. Det är inte som tjugoårsålderns passionerade kärlek som kan krossa alla hinder; det är en långsam, medkännande förhandling med bådas sår. Du måste vara tillräckligt osjälvisk för att acceptera att det i denne mans hjärta alltid kommer att finnas ett låst rum för dem som passerat genom hans liv, precis som du bär på dina egna hemligheter.
