Det var en man, klädd i mörka kläder, som höll i en lång, tung kofot av metall.

Han tittade inte in på oss.

Han stod med ryggen mot glaset.

Han bevakade husets omkrets och stod vakt.

”Det finns fler av dem”, formade jag tyst till Mark, medan ren panik gjorde mig yr.

Elias Thornes män hade omringat huset.

Mannen med de blekblå ögonen hade bara varit förtruppen.

Insatsmannen.

Vi var helt instängda.

Vi kunde inte gå ut genom framsidan, vi kunde inte gå ut genom baksidan, och luften inne i huset blev snabbt giftig.

”Källaren”, viskade Mark.

”Vi går ner.

Det finns inga fönster, men det finns en tung ståldörr längst ner i trappan.

Vi kan barrikadera den.”

Jag såg ner på Buster.

Han var för tung för mig att bära, och att flytta honom kunde punktera en lunga om hans revben var brutna.

”Jag kan inte lämna min hund, Mark”, grät jag tyst.

”Vi har inget val”, sa Mark, och hans röst sprack av hans egen undertryckta känsla.

Han drog en kökshandduk från ugnshandtaget och lade den försiktigt över Busters huvud för att hålla honom lugn.

”Vi kommer tillbaka efter honom.

Jag lovar.”

Vi vände oss bort från skjutdörren i glas och smög tillbaka mot husets mitt.

Dörren till källaren låg i slutet av hallen, precis förbi platsen där inkräktaren hade stått.

För att komma dit var vi tvungna att gå rakt igenom den plats där skottlossningen hade ägt rum.

Vi rundade hörnet och gick tillbaka in i den becksvarta hallen.

Lukten av lösningsmedel och krut var kväljande tjock här.

Jag knep ihop ögonen, livrädd för vad jag kunde råka trampa på i mörkret.

Sedan sparkade Marks fot till något hårt.

Det gled över golvet och avgav ett mjukt, spöklikt blått sken.

Det var inkräktarens kontanttelefon.

Den hade fallit ur hans ficka under kampen, och skärmen hade just tänts av en avisering.

Mark böjde sig ner och plockade upp den.

I skärmens svaga blå ljus kunde jag äntligen se förödelsen i hallen.

Gipsväggen var täckt av en enorm strimma mörkt, vått blod.

Den ledde rakt uppför väggen och försvann in i den öppna, svarta fyrkanten till vindsluckan.

Mannen med de blekblå ögonen var borta.

”Titta på det här”, viskade Mark, och hans hand skakade så våldsamt att det blå ljuset darrade över hans ansikte.

Jag lutade mig fram och kisade mot den spruckna skärmen på engångstelefonen.

Där fanns en rad sms från en kontakt som helt enkelt var sparad som ”BOSS”.

[20:42] – BOSS: Har du säkrat paketet?

[20:44] – BOSS: Miller, svara mig.

Är du i huset?

[20:45] – BOSS: Miller, avbryt omedelbart.

Ta dig ut därifrån.

[20:46] – BOSS: Vi gjorde precis en räd mot hyreshuset tvärs över gatan.

Vi hittade den riktiga Claire.

Hon har varit död i tre dagar.

Min mage tömdes våldsamt på allt.

Jag stirrade på den blåglödande texten tills orden suddades ut.

Hon har varit död i tre dagar.

Om den riktiga Claire var död i hyreshuset, vem hade jag då bjudit på middag?

Vem hade suttit vid mitt bord och matat den där livrädda lilla pojken?

Mitt sinne flög tillbaka till kvinnans spröda leende.

Hennes frenetiska, maniska ögon.

Sättet hon hade grävt in naglarna i barnets arm.

”Mark”, andades jag, och min röst darrade okontrollerat.

”Om det där inte var hans mamma… vem är då uppe på vår vind med honom?”

Telefonskärmen vibrerade igen och lyste upp ett nytt meddelande.

[20:48] – BOSS: Kvinnan ni jagade är Elias Thornes fru.

Hon är kemisten.

Låt henne INTE blanda lösningsmedlet med de röda vantarna.

Det är ett binärt sprängämne.

Telefonen gled ur Marks hand och skramlade värdelöst ner på golvet.

De röda vantarna.

De tjocka, överdimensionerade vinterkläderna som pojken hade vägrat ta av sig.

Det var inte ett sensoriskt problem.

Det var inte för att dölja de brännmärkta ärren på hans händer.

Pojken var en vandrande bomb.

Hon hade använt barnet som en trojansk häst för att ta sig in i vårt hem, och just nu befann hon sig i våra ventilationskanaler, där hon dränkte de flyktiga materialen i ett industriellt lösningsmedel för att utlösa en massiv kemisk reaktion.

Hon flydde inte från motorcykelgänget.

Hon lockade dem i en fälla.

Och hon tänkte spränga hela vårt hus, och alla i det, i bitar.

“Källaren,” sade Mark, och hans röst var inte längre en viskning, utan en hård, panikslagen order.

“Nu!”

Vi övergav all försiktighet.

Mark grep min hand och rusade nerför korridoren.

Vi slog upp källardörren och kastade den öppen.

Vi föll nästan nerför trätrappan och tumlade ner i den svala, fuktiga mörkret i undervåningen.

Mark kravlade sig uppför trappstegen precis tillräckligt långt för att få tag i dörrens tunga stålhandtag.

Han ryckte igen den, vred om regeln och sköt en tung järnregel på plats.

Vi var instängda.