”Ja, Boss.

Jag hittade dem.

De har barrikaderat sig i huset tvärs över gatan.

Davis-bostaden.”

Han tystnade och lyssnade på rösten i andra änden.

”Uppfattat.

Jag gör ungen redo för transport.”

Han visste vilka vi var.

Han visste våra namn.

Förföljelsefotona i Claires väska fick plötsligt en perfekt, skrämmande innebörd.

Hon hade inte förföljt oss för att skada oss.

Hon hade studerat oss för att se om vi var ett tryggt hus att gömma sig i.

Hon hade valt vårt hus eftersom det låg rakt över gatan från hennes hyreshus, och eftersom min man var stor och stark.

Vi var inget annat än mänskliga sköldar i hennes desperata försök att fly Elias Thorne.

Mannen med pistolen gick förbi Mark, höll vapnet riktat mot honom och rörde sig nerför hallen mot badrummet.

”Claire!” skrek han och slog handflatan våldsamt mot den låsta trädörren.

”Öppna den förbannade dörren, Claire!”

Ett gällt skrik bröt ut inifrån badrummet.

”Försvinn!” skrek Claire.

Det var ljudet av en kvinna som pressats till förståndets yttersta gräns.

”Jag dödar honom!

Jag svär vid Gud, jag dödar honom innan jag låter dig ta honom tillbaka!”

Min mage vred sig våldsamt.

Jag dödar honom.

Hon hotade att döda sin egen son.

”Var inte dramatisk, Claire”, suckade mannen och lät otroligt uttråkad.

”Boss vill ha sin egendom.

Pojken tillhör flocken.”

Han tog ett steg tillbaka och höjde sitt högra ben.

Han tänkte sparka in dörren.

”Stopp!” skrek Mark och tog ett desperat steg framåt.

Mannen svängde runt armen och riktade pistolen rakt mellan Marks ögon.

”Ett steg till, hjälte, så blir din fru änka”, morrade han.

Mark frös.

Han såg på mig, och hans ögon var fulla av hjälplös vånda.

Jag höll fortfarande krampaktigt i kuvertet med foton medan tårarna strömmade nerför mitt ansikte.

Jag kände mig helt paralyserad.

Mannen vände sig tillbaka mot dörren och sparkade den.

Träet splittrades, men dödregeln höll.

Han sparkade den igen, mycket hårdare den här gången.

Dörrkarmen sprack högt.

Inifrån badrummet hördes inga fler skrik.

Bara en iskall, död tystnad.

”Claire?” ropade mannen, något förvirrad av den plötsliga tystnaden.

Han sparkade dörren en tredje gång.

Låset gav till slut vika.

Metallen slets loss, och den tunga trädörren svängde inåt och slog högt mot den kaklade badrumsväggen.

Mannen steg in i dörröppningen med pistolen höjd, redo att skjuta.

Mark och jag höll andan och väntade oss att höra det öronbedövande dånet av ett skott.

Vi väntade oss att se Claire ligga död på golvet.

Men mannen sköt inte.

Han sänkte långsamt sitt vapen, och hans blekblå ögon vidgades av äkta förvirring.

”Vad i helvete…” mumlade han.

Mark och jag utbytte en skräckslagen blick innan vi långsamt smög nerför hallen för att titta in.

Badrummet var starkt upplyst, och fläkten surrade med ett stadigt, monotont brummande.

Duschdraperiet var bortdraget.

Fönstret ovanför toaletten var stängt och låst från insidan.

Men rummet var fullständigt, helt tomt.

Claire var borta.

Leo var borta.

Det fanns ingen hemlig utgång.

Det fanns ingen fallucka.

Det var ett vanligt gästbadrum, utan fönster förutom den låsta överrutan.

Ändå hade en vuxen kvinna och en sjuårig pojke helt enkelt försvunnit i tomma intet.

Inkräktaren kontrollerade frenetiskt bakom dörren och slet ner duschdraperiet från krokarna i ett raseriutbrott.

”Var är de?!” vrålade han och snurrade runt mot oss med pistolen höjd igen.

”Jag vet inte!” skrek jag och krympte ihop mot väggen.

”Du såg dem gå in där!

Du stod precis utanför dörren!”

Det var fysiskt omöjligt.

Jag såg ner på badrumsgolvet och letade desperat efter en ledtråd.

Det var då jag såg den.

På det fläckfria vita kaklet, precis bredvid handfatet på pelare, låg den andra tjocka, röda yllevanten.

Den var genomblöt.

Helt mättad med en mörk, tung vätska.

Men det var inte blod.

Den var tjock, trögflytande och luktade överväldigande av kemiska lösningsmedel och industrilim.

Inkräktaren såg den också.

Han stirrade på den genomblöta vanten, och hans ansikte förvreds från raseri till något helt annat.

Ren, oförfalskad rädsla.

Han snubblade bakåt och tappade sin pistol.

Den skramlade värdelöst ner på trägolvet.

”Nej…” viskade mannen, och hans händer skakade våldsamt.

”Nej, hon kan inte ha gjort det.

Det är för tidigt.”

Han såg upp på Mark och mig, och hans bleka ögon var vidöppna av absolut skräck.

”Ni förstår inte”, andades han, och rösten sprack.

”Vi kommer alla att dö.”

Plötsligt blinkade lamporna i huset.

En gång.

Två gånger.

Sedan krossades varenda glödlampa i huset samtidigt och kastade oss ner i becksvart mörker.

Och från luftkonditioneringsventilen rakt ovanför mitt huvud viskade en röst.

Det var inte Claires röst.

Det var det djupa, gutturala ljudet av en man.

”Hittade dig.”

Mörkret som svalde mitt hus var inte bara frånvaron av ljus; det var en tung, kvävande fysisk närvaro.

Varenda glödlampa i huset hade exploderat samtidigt.