Och när de insåg att jag var bra på det började de använda mig till andra saker.”

Hon nådde botten av trappan och stannade.

“Som att brännmärka barn?” frågade Mark, hans röst drypande av avsky.

“Märkena var Elias idé,” sade hon, och hennes röst sjönk till en viskning.

“Han litar inte på sina män.

Han litar inte på någon.

Så han började ‘märka’ sin egendom.

Den där apparaten i Leos hand?

Det är en närhetssensor.

Om Leo kommer mer än en mile bort från Elias anläggning utan huvudnyckeln, utlöser den en kemisk brännskada under huden.

Den dödar honom inte.

Den gör bara tillräckligt ont för att få honom att sluta springa.”

Jag tittade på Leo.

Det stackars barnet hade levt med ett koppel bokstavligen insytt i sina ben.

“Varför vantarna då?” frågade jag.

“Varför kemikalierna?”

“För att jag hittade ett sätt att förvandla kopplet till en munkavle,” sade hon.

Hon höll upp burken med bärnstensfärgad vätska.

“Den röda ullen i de där vantarna är behandlad med ett reaktivt metalldamm.

När den mättas med det här lösningsmedlet och utsätts för spårningssignalens frekvens, bränner den inte bara.

Den skapar en lokal elektromagnetisk puls.”

Hon tittade upp mot taket, mot mörkret i huset ovanför oss.

“Elias Thorne är på väg hit,” sade hon.

“Han har spårat Leo sedan vi lämnade det säkra huset.

Han tror att han kommer hit för att hämta sin son.

Han tror att han kommer hit för att straffa en förrymd slav.”

Hon vände sig tillbaka mot Leo, och hennes uttryck mjuknade bara en aning.

“Men egentligen går han rakt in i centrum av en binär explosion.

Vantarna var svampen.

Ventilerna var leveranssystemet.

Och spåraren i Leos hand… det är detonatorn.”

Insikten träffade mig som ett fysiskt slag i magen.

Hon försökte inte rädda Leo.

Hon använde honom som stubinen.

“Du kommer att döda honom,” viskade jag, medan fasan steg i min hals.

“Om du spränger det här huset med den där apparaten dör Leo också.”

“Bättre att dö som människa än att leva som hund,” sade kvinnan, med en röst helt utan känsla.

“NEJ!” skrek jag och kastade mig mot Leo.

Jag grep tag i pojken, drog honom in i mina armar och skyddade hans lilla kropp med min egen.

“Du gör inte det här!

Han är bara ett barn!”

“Han är en Thorne!” skrek kvinnan tillbaka, och hennes självbehärskning brast till slut.

“Han bär blodet från mannen som slaktade min familj!

Han är det enda Elias älskar, och han är det enda som kan komma tillräckligt nära för att döda honom!”

Plötsligt stönade den tunga ståldörren längst upp i källartrappan.

Något slog mot den.

Inte en hand.

Inte en stövel.

En murbräcka.

BANG.

BANG.

BANG.

“Han är här,” viskade Leo, och hans röst darrade så hårt att jag kunde känna det genom hans skjorta.

“Hunden är här.”

Kvinnans ögon spärrades upp.

Hon skruvade av locket på glasburken, och ångorna fyllde den lilla källaren med ett kvävande, giftigt moln.

“Ge honom till mig,” befallde hon och sträckte sig efter Leo.

“Mark, hjälp mig!” ropade jag.

Mark tvekade inte.

Han svingade den tunga kockkniven, inte mot kvinnan, utan mot glasburken i hennes hand.

Klingan krossade glaset.

Den bärnstensfärgade vätskan forsade ut, stänkte över betonggolvet och dränkte kvinnans stövlar.

“Din idiot!” skrek hon och stapplade bakåt.

“Du har förstört koncentrationen!

Det räcker inte för att slå ut hela området!”

Ståldörren längst upp i trappan gav till slut vika.

Den öppnades inte bara; den slets loss från sina gångjärn av en massiv, svartklädd gestalt.

Elias Thorne steg in i ljuset.

Han var ännu mer skrämmande än på sitt förbrytarporträtt.

Han var ett berg till man, hans ansikte som en karta av ärr och taggiga tatueringar.

Han höll ett kraftfullt automatgevär i händerna, och pipan rök.

Bakom honom kunde jag se det fladdrande orange skenet från eld.

Huset ovanför oss brann.

Kemikalierna i ventilerna måste ha antänts när glödlamporna krossades.

“Leo,” morrade mannen.

Hans röst lät som stenar som maldes mot varandra.

Pojken jämrade sig och gömde ansiktet mot min hals.

Thorne tittade på kvinnan — kemisten.

“Sarah,” sade han, hans röst nästan mild på ett sätt som fick huden att krypa på mig.

“Jag visste att du var smart.

Jag visste att du skulle försöka med något sådant här.

Det är därför jag lät Miller vänta.

Jag ville se hur långt du skulle gå.”

Han steg ner de tre första trappstegen.

“Ge mig nu min pojke.

Och kanske låter jag dig dö snabbt.”

Sarah — den falska Claire — såg ner på den utspillda vätskan på golvet och sedan tillbaka på Thorne.

Hon gav ifrån sig en snyftning av ren, besegrad vrede.

Men sedan tittade hon på mig.

“Vantarna,” viskade hon, och hennes ögon brann av en sista, desperat vädjan.

“Den andra vanten.

I badrummet.

Det är det enda sättet att kortsluta signalen.”