Det fanns en bråkdel av en sekund av absolut, död tystnad, följd av den skrämmande kaskaden av krossat glas som regnade ner över trägolven.

Sedan började skrikandet.

Det var inte mitt skrik.

Det var inte Marks.

Det var inkräktarens.

Den en meter nittio långa skurken med de blekblå ögonen som just hade brutit min mans näsa och sparkat min hund in i en vägg.

”Släpp!” vrålade mannen i det becksvarta mörkret i min hall.

”Släpp mig för helvete!”

Marks tunga hand grep tag i baksidan av min skjorta och ryckte mig bakåt.

Jag snubblade, mina bara fötter gled på det hala trägolvet, och jag föll hårt mot hans bröst.

”Håll dig lågt”, väste Mark i mitt öra, hans röst knappt mer än ett andetag.

Vi hukade tillsammans i matsalen, hopkurade bakom det tunga ekbordet, helt blinda.

PANG!

Det öronbedövande dånet av ett pistolskott slet genom husets trånga utrymme.

Mynningsflamman blinkade som våldsamt blixtljus.

Under en bråkdels sekund lystes hallen upp i ett bländande, skelettvitt ljus.

I den mikrosekunden av ljus såg jag något som trotsade all logik.

Inkräktaren siktade inte med pistolen nerför hallen mot badrummet.

Han siktade inte på oss.

Han siktade rakt upp mot taket.

PANG!

PANG!

Två skott till gjorde mig döv.

Den skarpa, metalliska lukten av krut övermannade omedelbart den kvarvarande doften av vår förstörda middag.

Ännu en ljusblixt skar genom mörkret.

Den här gången såg jag varför inkräktaren siktade uppåt.

Den fyrkantiga träpanelen till vår vindslucka, som satt rakt ovanför dörren till gästbadrummet, hade slitits helt loss från gångjärnen.

Ner från det svarta tomrummet på vinden hängde en längd tjockt nylonrep.

Och något drog den massiva, hundra kilo tunga inkräktaren uppåt i kragen på hans billiga grå kostym.

Mörkret slog igen.

Mannens pistol skramlade tungt ner på golvet.

Ett fruktansvärt, vått rivande ljud ekade genom hallen, följt av en vidrig duns mot takets gips.

Sedan slutade inkräktaren skrika.

Tystnaden som följde var värre än skottlossningen.

Mitt hjärta hamrade så våldsamt att jag var säker på att vem eller vad som än fanns i mitt hus kunde höra det slå.

Marks hand höll min arm så hårt att mina fingrar domnade, men jag vågade inte be honom släppa.

”Vi måste ta oss till köket”, formade Mark orden mot mitt öra.

Jag nickade, trots att han inte kunde se mig.

Vi kröp på händer och knän.

Varje liten rörelse kändes plågsamt högljudd.

Mina knän krossade skärvor av porslin och glas från det omkullvälta konsolbordet.

Vi navigerade helt efter minnet, gled runt hörnet av matsalen och in i det smala köket.

Vi tryckte ryggarna mot kylskåpets kalla rostfria stål.

Det var då jag hörde gnyendet.

Det var svagt, högfrekvent och ynkligt.

”Buster”, viskade jag, och tårarna blev genast heta och sved i mina ögon.

Jag kröp framåt och kände mig fram över det kalla klinkergolvet tills mina händer nuddade vid vår labradors mjuka, sträva päls.

Buster låg på sidan nära köksön.

Han skakade våldsamt.

När jag rörde vid hans sida blev mina fingrar hala av något varmt och vått.

Mannen hade sparkat honom hårt nog att bryta revben, och han blödde.

”Sch, kompis.

Jag är här”, fick jag fram och pressade pannan mot hans hals.

Plötsligt slog en skarp kemisk lukt mot bakre delen av min hals.

Det var samma lukt av industriellt lösningsmedel som hade dränkt den bortkastade röda vanten i det tomma badrummet.

Men den kom inte längre från hallen.

Den kom från AC-ventilen rakt ovanför köksön.

Den centrala luftkonditioneringen gick igång med ett lågt brummande.

I stället för sval, uppfriskande luft började den pumpa giftiga, tårframkallande ångor rakt in i köket.

”De är i ventilationskanalerna”, viskade Mark, och insikten gick upp för honom med ren fasa.

Vårt hus var en enplansvilla med ett omfattande nätverk av breda metallkanaler för ventilation som löpte genom vinden och kryputrymmena.

Claire hade inte bara försvunnit i tomma intet.

När hon låste in sig i badrummet hade hon stått på toaletten, knuffat upp vindsluckan och hissat upp sig själv och sin sjuårige son i taket.

Men varför?

Och hur hade hon övermannat en enorm, beväpnad man i mörkret?

”Vi kan inte stanna här”, sa Mark och hostade mjukt i ärmen medan lösningsmedelsångorna blev tjockare.

”Ångorna kommer att få oss att svimma.

Vi måste ut genom bakdörren.”

Mark reste sig långsamt och använde köksbänken som stöd.

Han sträckte sig efter det tunga träblocket vid spisen, och hans fingrar slöt sig runt handtaget på min största kockkniv.

”Håll dig bakom mig”, beordrade han.

Vi smög mot skjutdörren i glas som ledde ut till vår bakgårdspatio.

Genom glaset kastade månen långa, kusliga skuggor över gräsmattan.

Mark sträckte upp handen för att öppna den tunga mässingsspärren.

Men innan hans hand hann röra metallen rörde sig en skugga på andra sidan glaset.

Någon stod på vår patio.

Vi frös till, och bådas andetag fastnade samtidigt.