Jag mindes den genomdränkta röda vanten som låg på badrumsgolvet där uppe.

Om spåraren i Leos hand var detonatorn och frekvensen var utlösaren, var den mättade ullen det enda som kunde störa signalen innan huset jämnade sig självt med marken.

Men badrummet låg på övervåningen.

I elden.

“Mark, hunden,” sade jag, och min röst var förvånansvärt lugn mitt i kaoset.

“Buster är fortfarande i köket.

Han är nära badrummet.”

Mark tittade på mig och förstod genast.

Han kände husets planlösning bättre än någon annan.

“Jag går,” sade Mark.

“Du går ingenstans,” vrålade Thorne och höjde sitt gevär.

Men Thorne hade glömt en sak.

Det här var vårt hus.

Vi kände varje knarr i golvbrädorna.

Vi kände varje skugga.

Och vi hade en hemlighet som han inte kände till.

Under arbetsbänken längst bak i källaren fanns ett litet, smalt kryputrymme — den gamla kolrännan från när huset byggdes på 1940-talet.

Den ledde direkt upp till skafferiet, precis bredvid köket.

“Leo, gå med Mark,” befallde jag och knuffade pojken mot min man.

“Hur blir det med dig?” frågade Mark, och hans ögon var fyllda av skräck.

“Jag stannar här,” sade jag och plockade upp en tung järnnyckel från arbetsbänken.

“Jag ska hålla honom sysselsatt.”

Mark protesterade inte.

Det fanns ingen tid.

Han grep tag i Leo och dök ner i det mörka hålet till kolrännan.

Thorne avfyrade en salva från sitt gevär.

Kulorna tuggade sig in i arbetsbänken av trä och skickade träflisor flygande genom luften.

“Nej!” skrek Sarah och kastade sig mot Thornes ben.

Hon var en liten kvinna, men hon kämpade med raseri från tusen spöken.

Hon bet, rev och klöste på jätten och tvingade honom att tappa balansen.

Jag väntade inte.

Jag grep en dunk gammal färgförtunning från hyllan och kastade den mot trappans fot.

Sedan tog jag den taktiska ficklampan och slog den mot betongen, och gnistorna antände det utspillda lösningsmedlet.

En vägg av blå eld slog upp mellan mig och Elias Thorne.

Mannen vrålade av frustration medan elden slickade hans stövlar.

Jag kravlade bakåt, på väg mot kolrännan, men röken hade redan blivit för tjock.

På övervåningen hörde jag ett ljud som krossade mitt hjärta.

Buster skällde.

Det var inte ett räddhågset skall.

Det var hans höga, dånande “inkräktare”-skall, det han använde när en budbil kom till dörren.

Han levde.

Jag hörde ljudet av glas som krossades — skjutdörren i köket.

Sedan blev det tyst.

En lång, plågsam minut gick medan jag kurade ihop mig i källarens hörn, och hettan från trappan blev outhärdlig.

Sarah var borta.

Hon hade försvunnit in i röken, fortfarande skrikande Thornes namn.

Sedan ekade en plötslig, skarp smäll genom huset.

Det var ingen explosion.

Det var ett dämpat, elektriskt fräsande.

Frekvensen hade störts.

Ett ögonblick senare fylldes källaren av ett annat slags ljus.

Röda och blå blinkljus.

Den riktiga polisen hade kommit.

Inte Thornes män.

De riktiga.

Det lokala insatsstyrkan hade sett elden och skottlossningen från gatan.

Jag kände ett par starka armar ta tag i mig och dra mig ut ur röken.

Jag svimmade innan jag nådde den friska luften.

Jag vaknade tre timmar senare på en bår längst bak i en ambulans.

Nattluften var sval, en skarp kontrast till infernot jag just hade flytt från.

Mitt hus var ett urholkat skal, och rök ringlade fortfarande ut från de svärtade fönstren.

Mark satt på ambulansens stötfångare bredvid min, med en tjock filt virad runt axlarna.

Han hade ett bandage på huvudet och armen i mitella.

Men han log.

I hans knä, med huvudet vilande mot Marks knä, låg Buster.

Hunden var svedd, hans gula päls täckt av sot, men han viftade på svansen.

“Han klarade det, älskling,” viskade Mark, och hans röst stockade sig av känslor.

“Han hittade vanten i mörkret.

Han tog den till mig.”

Jag såg mig omkring, mina ögon sökte genom mängden av räddningspersonal.

“Var är han?” frågade jag.

“Var är Leo?”

Mark pekade mot en svart SUV som stod parkerad nära kanten av polisavspärrningen.

På bakluckan satt den lille pojken.

Han bar inte de röda vantarna längre.

Hans händer var bara, inlindade i ren vit gasbinda av sjukvårdarna.

En kvinna satt bredvid honom.

Det var inte Sarah.

Sarah hade förts bort i handbojor, ett offer och en skurk på samma gång.

Det var en socialarbetare.

Hon pratade mjukt med honom och höll i en kopp varm choklad.

Leo tittade upp och såg mig.

För första gången sedan han hade gått in i mitt hus var rädslan borta.

“BOUND”-märket fanns fortfarande där under bandagen, men apparaten var död.

Kopplet var brutet.

Han gav mig en liten, tveksam vinkning med sin bandagerade hand.

Elias Thorne hade inte hittats i ruinerna.

Vissa sade att han dog i branden.

Andra sade att han flydde genom skogen bakom huset innan polisen kunde stänga av området.

Men det spelade ingen roll.