“Bevisen finns i kameramannens sändare,” sa jag. “Innan jag krossade den lyckades jag koppla min enhet till dess buffertminne via Bluetooth. Den tog emot krypterade ping från en IP-adress. Jag har spårat den adressen. Den leder till ett nätverk som ägs av en schweizisk privatbank.”
Presidenten spände käken. “Vilken bank?”
“Bauer & Cie. Deras VD, Heinrich Bauer, är värd för öppningsbanketten för G8 i kväll.”
Rummet blev knäpptyst. Att arrestera en av Schweiz mäktigaste bankirer, under ett toppmöte, var en diplomatisk mardröm.
“Vi kan inte lita på lokala myndigheter,” sa Sterling. “Bauer har hälften av de schweiziska politikerna i sin ficka.”
“Vi behöver inte den schweiziska polisen,” sa president Hayes lugnt och reste sig upp. Han såg ut genom fönstret mot den närmande staden. “Vi har USA:s fulla tyngd, och vi har överlevt elden. Vi går in på den där banketten. Vi agerar som om ingenting har hänt. Och när Bauer känner sig som säkrast, slår vi till.”
Han vände sig mot mig. “Dr. Mason, jag vill att ni följer med oss till banketten.”
Jag blev tagen på sängen. “Jag? Herr president, jag är ingen fältagent. Jag är en matematiker, en datavetare.”
“Idag var du en krigare,” sa han allvarligt. “Du såg ‘Phantoms’ kod. Du knäckte deras system. Om Bauer har sina hackers eller digitala hantlangare där, behöver jag min bästa sköld. Och just nu, Lena Mason, är det du.”
Air Force One tog mark i Genève med en perfekt, mjuk landning. Ljudet av hjulen som mötte asfalten var det vackraste jag hört. När dörren öppnades möttes vi inte av den brännande hettan i Washington, utan av den krispiga, kyliga alpluften.
En armada av svarta stadsjeepar och tungt beväpnad säkerhetspersonal väntade på landningsbanan. När jag gick nerför trappan, klädd i samma skrynkliga blazer och med mina höga klackar – som nu kändes mer som en rustning än som opraktiska skor – tänkte jag på min pappa. Jag visste att han satt i något kontrollrum i USA och vakade över mig. Det digitala kalla kriget hade bara börjat, och jag var redo att slåss.
