“Vi har försökt, sir. Det fly-by-wire-system som styr kontrollytorna svarar inte på manuella inmatningar. Något annat flyger planet.”

Mitt hjärta stannade. Jag tittade på skärmen framför mig. Där, inbäddat i de sista resterna av ‘Phantoms’ loggfiler, låg en dold exekverbar fil. Namnet var raderat, men dess funktion var glasklar.

“De är inte ute efter missilerna,” sa jag, och min röst lät främmande i mina egna öron. “De är ute efter oss. De har planterat en trojansk häst i avioniksystemet på Air Force One.”

“Det är omöjligt,” invände Sterling. “Avioniksystemet är helt separerat från kommunikationsnätverket! Det finns ingen fysisk anslutning för att förhindra exakt den här typen av fjärrintrång!”

“Han har rätt,” sa andrepiloten. “Vårt styrsystem är ett slutet kretslopp.”

Jag blundade, tänkte tillbaka på pusslet. ‘Phantom’ kom in via satellit. Avionik är ett slutet system. Hur hoppar ett virus över ett fysiskt luftgap?

“Det finns bara ett sätt,” sa jag och öppnade ögonen, mötte Agent Vances blick. “Någon måste ha planterat en brygga. En hårdvaruenhet. Någon har kopplat in ett externt modem eller en ‘sniffer’ direkt i planets nervsystem.”

Rummet blev iskallt. Betydelsen av mina ord sjönk in.

“Ni menar att vi har en mullvad ombord?” frågade presidenten med en röst som skar som glas.

“Ja, sir. Och om vi inte hittar den enheten och kopplar bort den fysiskt, kommer den här trojanen – låt oss kalla den ‘Reaper’ – att styra planet rakt ner i Atlanten. Eller ännu värre, styra oss in i fientligt luftrum för att framkalla en nedskjutning.”

Kapitel 4: Sökandet i mörkret

Tiden hade återigen blivit vår största fiende. Planet hade börjat en svag men ofrånkomlig nedgång. Vinklarna var subtila, men jag kände hur trycket i mina öron förändrades. Piloten kämpade i cockpit med de mekaniska reservsystemen, men det var som att brottas med en osynlig jätte.

“Var skulle en sådan enhet kunna placeras?” frågade Agent Vance, hans hand vilade nu instinktivt på hans hölster.

“E/E-facket,” svarade jag omedelbart. “Equipment/Electronics bay. Det är ryggraden i planets nervsystem, beläget under passagerardäcket.”

“Där nere finns milsvida med kablar och hundratals servrar,” sa Thorne skeptiskt. “Det kommer att ta timmar att genomsöka.”

“Jag kan spåra dess värmesignatur,” sa jag. “En enhet som sänder och tar emot data på det sättet genererar värme. Om jag kan få upp en intern värmekamera över E/E-facket…”

“Gör det. Vance, du tar med dig två agenter och går ner. Ta med Dr. Mason,” beordrade presidenten. “Skjut vem som helst som står i er väg.”

“Uppfattat,” sa Vance.

Jag greppade min bärbara dator och kopplade loss den från konsolen. Innan jag följde efter Vance vände jag mig mot presidenten. “Vi behöver stänga ner allt onödigt nätverk ombord. Inga passagerartelefoner, inga tv-skärmar. Isolera ‘Reaper’ så mycket som möjligt.”

“Det är redan gjort,” beordrade Sterling genom en kommunikationsradio.

Jag följde Agent Vance genom de trånga passagerna i Air Force One. Planet kändes plötsligt som en ubåt som tog in vatten. Vi passerade pressområdet, där journalisterna satt fastspända och förvirrade över varför ljuset hade blivit rött och planet tappade höjd.

Vi nådde en oansenlig dörr nära det bakre pentryt. Vance slog in en kod, och en tung lucka i golvet öppnades. En smal lejdare ledde ner i mörkret.

“Du först,” sa Vance till en av sina kollegor, Agent Miller. Miller klättrade ner med dragen pistol och aktiverade en ficklampa på vapnet.

“Kusten är klar,” ropade Miller dämpat.

Jag klättrade ner efter honom. Kylan i E/E-facket var omedelbar. Det luktade ozon, flygbränsle och upphettad plast. Ljudet från motorerna var mycket högre här nere, en öronbedövande fysisk närvaro som vibrerade i bröstkorgen. Facket var en labyrint av serverrack, tjocka kabelstammar märkta med färgkoder och varningsskyltar.

Jag öppnade min bärbara dator och loggade in på planets interna miljökontroll. Skärmen visade en termisk karta över utrymmet vi befann oss i. Det fanns hundratals värmekällor från de legitima systemen, men jag letade efter något anomalt. Något litet.

“Där,” pekade jag på skärmen. “Sektion G4. Det finns en värmespik som pulserar i ett onaturligt mönster. Dataöverföring.”

Vance nickade och gjorde en handsignal till Miller. Vi rörde oss försiktigt framåt. Jag hukade bakom Vances breda axlar. Varje skugga tycktes ruva på en fara. Mullvaden kunde fortfarande finnas här nere, gömd bland maskinerna.

När vi nådde sektion G4 lyste Vance med sin ficklampa över en tjock härva av kablar. Och mycket riktigt. Där, inpluggad i en oansenlig underhållsport på en av de primära styrdatorerna, satt en liten svart låda. Den var inte större än en kortlek, men dess närvaro var ett dödligt gift i flygplanets ådror. En liten grön LED-lampa blinkade hektiskt.

“Är det där den?” frågade Vance.

“Ja,” viskade jag. Jag sträckte fram handen för att dra ut den.