“Vänta!” Miller tog tag i min handled. Hans ficklampa lyste på en tunn, nästan osynlig koppartråd som löpte från den svarta lådan till ett block av något som såg ut som modellera, fastsatt bakom datorracket. I leran satt en liten tändhatt.
“C4-sprängämne,” muttrade Vance, och hans röst var plötsligt ansträngd. “Om du drar ut enheten… spränger den.”
Mitt blod frös till is. Syndikatet hade tänkt på allt. En misslyckandesäkring (fail-safe). Om vi upptäckte sändaren, skulle planet förstöras ändå. Att detonera C4 bredvid planets primära flygdatorer och hydraulledningar på 30 000 fots höjd skulle bokstavligen slita Air Force One i stycken.
“Vi kan inte bara låta den sitta,” sa jag panikslaget. “Planet tappar höjd. Inom tjugo minuter är vi i havet.”
Vance lutade sig närmare. “Kan du stänga av den trådlöst? Koda bort den från nätverket?”
“Den har högsta systemprivilegier. Jag kan inte sparka ut den om den har den fysiska nyckeln, vilket den uppenbarligen har här,” sa jag och pekade på lådan. “Den hämtar data utifrån. Det är därför den är en sniffer. Den kommunicerar med en extern aktör.”
Jag insåg något. “Vänta. Den kommunicerar utåt. Hur? Avioniken har ingen egen antenn för extern kommunikation förutom de officiella banden, och vi stängde precis av dem!”
Jag tittade upp mot taket av E/E-facket. “Det finns en sekundär sändare. Någonstans ombord använder någon en oregistrerad enhet för att agera brygga mellan den här svarta lådan och satelliten. Mullvaden!”
Vance förstod omedelbart. “Om vi slår ut signalen från mullvaden, tappar den här lådan kontakten med sin mästare. Vad händer då?”
“Det är en drönar-algoritm. Om den förlorar kontakten går den förmodligen in i en ‘vänteläge’-loop. Då slutar den ge styrkommandon till höjdrodret!”
Vance tryckte på sin öronsnäcka. “Sterling. Vi har hittat enheten, men den är riggad med sprängämnen. Vi måste hitta mullvaden ombord. Sök igenom alla passagerare, all personal. Vem som helst som har en elektronisk enhet som inte är avstängd, eller något som ser misstänkt ut.”
Svaret från Sterling var sprakande. “Vi har redan säkrat kabinen. Alla är på sina platser. Ingen använder någonting.”
“Då har han gömt sändaren. Den måste vara nära ett fönster eller en yttre vägg för att nå satelliten,” sa jag.
Ett minne blixtrade förbi. När jag kom ombord, stressad och förvirrad, passerade vi presskåren. En av kameramännen hade suttit och skruvat med ett massivt batteripack till sin kamera. Det hade sett ut som ett vanligt batteri, men dioderna på det blinkade inte i rött eller grönt för laddning. De blinkade i blått. Bluetooth eller kortdistans-RF.
“Presskåren,” sa jag snabbt. “Kameramannen på tredje raden till vänster. Han hade ett modifierat batteripack. Jag tror att det är sändaren!”
Vance röt i sin radio. “Miller, stanna här och bevaka bomben. Dr. Mason, kom med mig.”
Vi klättrade uppför lejdaren i rasande fart. När vi bröt oss igenom luckan och sprang mot passagerarutrymmet kände vi hur planet gav till en obehaglig krängning. Höjdmätaren på väggen indikerade att vi var nere på 18 000 fot. Havsytan närmade sig med skrämmande hastighet.
Vi stormade in i presskabinen. De dussintalet journalisterna satt skräckslagna. Längst bak satt kameramannen, en muskulös man i trettioårsåldern, med sitt batteripack öppet i famnen, djupt försjunken i en liten inbyggd skärm.
“Secret Service! Släpp den där!” skrek Vance och drog sitt vapen.
Mannen tittade upp. Hans ögon var kalla, utan ett spår av rädsla. Istället för att lyda, log han, och rörde vid en knapp på batteripaketet.
Vance kastade sig framåt, men inte för att skjuta, utan för att tackla mannen. De två föll tungt på golvet mellan sätena. Enheten flög ur mannens händer och gled längs gången.
Jag kastade mig över den. Skärmen visade en uppladdningsbar stapel som närmade sig 100 %. Det var ‘Reapers’ sista kommando – att låsa roderna i en dödsdykning.
“Stäng av den!” skrek Vance, som just hade fått ett knä i ansiktet av mannen men lyckades trycka ner honom igen med all sin vikt.
Jag hittade inga vanliga knappar. Hela chassit var inkapslat i stötsäker plast. Utan att tänka greppade jag den tunga mässingslampan som satt fastskruvad i bordet bredvid mig, slet loss den med all min adrenalinpumpade styrka, och slog den rakt ner i skärmen på sändaren.
Skärmen sprack. Jag slog igen. Och igen. Tills kretskorten var krossade och batteriet gav ifrån sig ett fräsande ljud och dog.
I samma sekund som enheten dog, slutade planet att skaka. Den branta dykningen avstannade med en kraftig G-kraftsstöt som tryckte ner oss i golvet. Nödbelysningen slocknade och de vanliga, lugnande vita lamporna tändes igen.
I högtalarna hördes andrepilotens skakiga röst. “Vi… vi har återfått kontrollen, sir. Autopiloten är tillbaka online. Vi stiger mot marschhöjd.”
