“Detta är inget vanligt virus, general,” sa jag utan att tveka och pekade direkt på skärmen. “Detta är ‘Phantom’ (Vålnaden) – en självlärande algoritm. Den tog sig förbi Pentagons brandvägg för tre månader sedan, har legat i dvala och i hemlighet kopierat krypteringsprotokollen. Den förstör ingenting, den stjäl ingen data, vilket är anledningen till att ni inte har upptäckt den.”
“Så vad i helvete gör den?” frågade CIA-chefen med svettpärlor i pannan.
“Den väntar på en aktiveringssignal,” knappade jag in ett sista kommando. Skärmen zoomade in på ett specifikt område. “Den har infiltrerat styrsystemet för robotförsvarets satellitnätverk (MDBS). I morse skickades aktiveringskoden från en anonym server i Östeuropa. ‘Phantom’ har skapat en digital illusion.”
Hela rummet höll andan när jag öppnade en simuleringsvideofil.
“Om exakt 45 minuter kommer våra och Ryska federationens radarsystem för tidig varning samtidigt att rapportera att 12 kärnstridsspetsar är på väg från båda håll. En falsk attack. Men på det strategiska kommandots radarskärmar kommer den att se 100 % äkta ut.”
“Herregud,” viskade president Hayes och grep tag i stolsryggen. “Ett scenario som utlöser automatisk kärnvapensvedergällning.”
“Exakt. Om presidenten eller dennes ryske motpart trycker på knappen för motangrepp baserat på de radardata, kommer det tredje världskriget att bryta ut. Och vi kommer att förgöra varandra utan att de som ligger bakom behöver avlossa ett enda skott.”
“Vem ligger bakom detta?” frågade försvarsministern med darrande röst.
“Ett privat legosoldatsyndikat, finansierat av extremistiska oligarker som vill återställa världsordningen,” svarade jag. “De visste att presidenten skulle flyga till G8-mötet idag. De räknade ut att när ni befinner er uppe i luften, kommer korskontrollen med Moskva för att verifiera situationen att försenas, vilket kommer att leda till felaktiga beslut i ett ögonblick av panik.”
“Kan vi inte stänga av systemet?” General Thorne slog i bordet. “Stäng ner hela nätverket!”
“Om ni stänger av systemet för tidig varning gör ni Amerika helt blint. Fienden kan utnyttja det tillfället för att genomföra en verklig attack,” avfärdade jag idén. “Det enda sättet är att injicera en inaktiveringskod direkt i kärnsystemet på ‘Phantom’ så att det självförstörs innan T-Zero. Den koden finns på den här hårddisken, och jag har skrivit den själv.”
Golvet i flygplanet började plötsligt skaka våldsamt. En känsla av tyngdlöshet slog till när Air Force One lämnade landningsbanan, slet sig genom Washingtons himmel och steg mot 35 000 fot. G-kraften pressade mig djupt ner i sätet och påminde mig om att jag hade lämnat marken, lämnat mitt normala liv och min chockade far bakom mig.
“Gör det, doktor. Stoppa det,” beordrade presidenten.
Under den följande halvtimmen förvandlades det flygande Ovala rummet till historiens mest spända ledningscentral. Jag satt framför pekskärmen och lät fingrarna flyga så snabbt att de domnade. Säkerhetskodlagren i “Phantom” var massiva och förändrades ständigt, som en självlösande Rubiks kub.
“Doktor, ni har 15 minuter på er,” påminde Sterling, med ögonen fästa på nedräkningsklockan på väggen.
“Jag försöker, sir. Det kämpar emot. Det vet att jag försöker bryta mig in,” sa jag och bet ihop tänderna.
Plötsligt började belysningen i kabinen blinka av och på. Ett gällt pip kom från chefspilotens kontrollpanel som var kopplad till högtalaren.
“Herr president, vi förlorade just kontakten med flygledartornet på marken! Satellitkommunikationen sviktar också.”
“Vad är det som händer?” röt general Thorne.
“Phantom siktar inte bara in sig på missilsystemen,” insåg jag panikslaget när jag såg koden förgrena sig. “Det sprider sig till militärens kommunikationsinfrastruktur. Det försöker isolera Air Force One! Om det lyckas bryta vår säkra satellitförbindelse, kommer jag inte att kunna ladda upp inaktiveringskoden till Pentagons servrar.”
“Kan vi omdirigera flyget och nödlanda på närmaste bas?” frågade presidenten.
“Vi hinner inte, sir. En landning skulle ta minst 20 minuter. Det är bortom aktiveringstiden,” svarade Sterling.
Nedräkningen stod på 12 minuter. Kallsvett rann nerför min ryggrad. En illröd felmeddelandeskärm dök upp gång på gång. Dataförbindelsen från Air Force One till marken störtdök: 80 %… 60 %… 45 %…
“Anslutningen stryps,” sa jag snabbt. “Jag behöver en stark analog signal från marken för att fungera som en relästation för att bryta den här bandbreddsblockaden. Vi behöver någon på Andrews Air Force Base som manuellt kommer åt flygvapnets fasstyrda antenn och riktar den direkt mot vårt flygplans koordinater.”
“Omöjligt,” sa general Thorne. “Att manuellt aktivera den fasstyrda antennen kräver godkännande från basens befälhavare, och någon med hög säkerhetsklassning för att göra det omedelbart… vänta nu.”
Allas ögon vändes mot mig. En tanke blixtrade genom mitt sinne, galen, desperat, men vår enda chans.
“Stabschef Sterling, lås upp min telefon igen och koppla mig direkt till den interna linjen på Andrews-basen,” sa jag med en darrande men bestämd röst. “Koppla mig till överste Arthur Mason. Min far.”
“Överste Mason? Han är pensionerad!” utbrast Thorne.
