Bianca rörde vid det tomma stället på sin kavajslag. “Han gav mig min mors brosch. Jag lämnade den i mitt kassaskåp på Hale Manor.”
“Kassaskåpet som innehåller ditt pass och dina smycken?”
“Ja.”
“Vem vet kombinationen?”
“Bara jag.”
Vid middagstid eskorterade polisen Bianca in i Hale Manor medan Julian tittade på Owens återställda sändning. Hennes kassaskåp stod öppet. Hennes pass fanns kvar, men den silverfärgade kompassbroschen var borta, tillsammans med en flaska med Julians gamla hjärtmedicin från ett låst skåp. Någon hade förberett sig för att få hans död att likna återkomsten av hans barndomstillstånd.
Bianca satte sig på sängen och tittade sedan direkt på kameran Adrian hade installerat.
“Julian,” sa hon, medveten om att han kanske tittade. “L sa att bröllopet skulle avslöja sanningen. Han sa att om jag svek honom skulle Elenas verkliga mördare försvinna för alltid.”
Park frågade, “Vem dödade Elena?”
“Hennes cancer dödade henne,” svarade Bianca. “Men L sa att någon såg till att behandlingen kom för sent. Han sa att beviset låg under Hale-huset.”
Martha, som såg på bredvid Julian, grep tag i hans arm.
“Den gamla vinkällaren,” sa hon. “Conrad förseglade den efter att Victor dog.”
Just då blinkade sjukhuslamporna. Julians telefon tappade strömmen från herrgården. Ett larm ljöd från korridoren, följt av det metalliska klicket från branddörrar som stängdes.
Den privata sjuksköterskan steg in i korridoren för att undersöka. Den uniformerade polisen nära Marthas rum fick ett radiosamtal och gick mot trapphuset.
Genom den smala glaspanelen i dörren såg Julian en sjukhusvakt skjuta en medicinvagn mot dem. Mannens keps satt lågt över ansiktet. En silverkompass blixtrade i hans hand.
Julian låste dörren.
Vårdaren stannade utanför.
Marthas monitor började rusa.
Mannen lyfte huvudet. Adrian Shaw log genom glaset och höll sedan upp Moreaus blå kuvert.
