“Herr Moreau?”

Ett ansträngt andetag. Då hördes en mans röst, avlägsen men tydlig, “Skulden är inte din, Julian. Gå därifrån.”

Samtalet avslutades.

Julian varnade Park. Flygplatspolisen hittade Moreaus telefon under en bänk nära bagageutlämningen men inget spår av Moreau. Övervakningsfilmer visade honom följa en uniformerad förare som höll en skylt med hans namn. Föraren var inte anställd av den bilservice som Moreau hade bokat.

Vid halv nio hade Julian fått veta att Adrian Shaw var frånvarande från jobbet. Hans assistent sa att han hade flugit till Seattle föregående eftermiddag för möten. Företagsjetloggen visade ingen sådan resa. Adrians företagstelefon var avstängd.

Martha vaknade medan Julian stod vid fönstret och pratade med Hale Industries chefsjurist, Naomi Chen. Han sa åt Naomi att frysa alla icke-rutinmässiga överföringar, suspendera Adrians inloggningsuppgifter, bevara alla servrar och sammankalla de oberoende styrelseledamöterna utan att förklara varför via en osäker linje.

“Julian,” sa Martha när han var klar. “Gå inte efter dem ensam.”

“De tog Moreau.”

“Då vill de att du ska röra dig snabbt.”

“Bianca kände Adrian.”

“Det vet du inte.”

“Han ordnade evenemanget där vi träffades. Han hade tillgång till mina register och husets system. Han kunde ha matat henne med alla lögner.”

“Och någon lade det där kortet i hennes väska.”

Julian tittade på sin mor. Han hade avfärdat möjligheten eftersom Biancas grymhet vid poolen kändes som bevis på alla andra brott. Men det dolda kortet, den huva och det stulna kuvertet antydde att någon hade varit inne i huset medan Bianca och Martha grälade.

“Tror du att hon blev oskyldigt anklagad?”

“Jag tror att hon knuffade mig,” sa Martha. “Jag tror hon menade att lämna mig i vattnet. Mildra inte den sanningen. Men skuld i en handling bevisar inte skuld i alla handlingar.”

Det var det mest generösa Julian kunde föreställa sig från kvinnan vars hand Bianca hade krossat.

“Varför nämnde meddelandet att låsa in Elena i regnet?”

Marthas ögon fylldes. “För att jag gjorde det.”

År tidigare, under Elenas enda besök i Kalifornien, hade Martha kommit ner efter att Conrad lämnat rummet. Elena närmade sig henne i trädgården och bad om fem minuter. Martha, fortfarande övertygad om att Elenas närvaro skulle förstöra den sköra freden i hennes äktenskap, beordrade säkerheten att eskortera ut henne. En vinterstorm hade börjat. Elena väntade utanför grinden på en taxi i fyrtio minuter eftersom Martha vägrade låta henne ta skydd i portbyggnaden.

“Rosa gav henne ett paraply genom gallret,” sa Martha. “Elena tittade tillbaka på huset en gång. Jag har aldrig glömt hennes ansikte.”

“Och Bianca vet?”

“Om Elena berättade för henne.”

“Då började inte Biancas hat med förfalskade dokument.”

“Nej. Det började med ett riktigt sår. Någon som byggts ligger runt den.”

Julian satte sig bredvid henne. Han förstod att förlåtelse och oskuld inte var samma sak. Marthas ånger suddade inte ut hennes grymhet mot Elena. Biancas lidande ursäktade inte mordförsök. En person kan bli sårad och ändå välja att skada en annan. Rättvisa skulle kräva att han håller alla dessa sanningar utan att använda en för att upphäva resten.

Park kom klockan nio med dåliga nyheter. Moreau förblev försvunnen. Bianca hade släppts i väntan på utredning eftersom tillgängliga bevis varken fastställde någon skjutning eller avsikt att döda. Hennes advokat, Marcus Vale, hade fått ett nödbeslut som tillät henne att hämta nödvändiga tillhörigheter från Hale Manor under polisövervakning. Hon skulle komma fram vid lunchtid.

“Kan jag få prata med henne?” frågade Julian.

“Jag avråder från det.”

“Jag måste veta om Adrian kontaktade henne.”

“Då får vi fråga.”

Bianca gick med på en inspelad intervju. Julian såg på distans när hon erkände att hon forskat om honom innan museets välgörenhetsevenemang. En anonym korrespondent vid namn L hade hävdat att Conrad var hennes far och att familjen Hale stal hennes förtroende. L coachade henne att söka kontakt, även om Bianca insisterade på att det inte var planerat att bli kär.

Hon slutade också ljuga om poolen. Martha hade slagit henne under kampen om kuvertet; Bianca puttade ner henne i vattnet och stod sedan på hennes hand eftersom hon ville att kvinnan som förödmjukat Elena skulle känna sig maktlös.

“I flera sekunder brydde jag mig inte om hon dog,” viskade Bianca. “Sedan hörde jag rosorna.”

Park lade ett fotografi av Adrian Shaw på bordet. “Känner du den här mannen?”

Bianca tittade på den för snabbt. “Han jobbar med Julian.”

“Har han kontaktat dig privat?”

“Nej.”

“Ordnade han din inbjudan till museets välgörenhetsfest?”

“Jag ordnade det. Jag visste inte hur.”

“Har L någonsin träffat dig?”

“En gång. Han höll sig bakom en skärm på en privat klubb. Han sa att han hade överlevt eftersom familjen Hale trodde att han var död.”

“Victor Sloane?”

Biancas ögon vidgades. “Han kallade sig Luc.”

“Din far.”

“Jag ville att han skulle vara det.”

“Bar han eller visade han dig en silverkompass?”