“Jag har hört nog.”

Ambulanspersonalen lastade Martha på båren. Hon sträckte sig efter Julian, och han lovade att följa efter. Sedan såg hon förbi honom mot Bianca, inte med rädsla utan med en sorg så djup att den verkade äldre än våldet självt.

“Hon visste om Elena,” sa Martha.

Julian stelnade till is.

Biancas tårar upphörde.

Ambulanssjukvårdaren antog att Martha var desorienterad och uppmanade henne att vila, men Julian kände igen namnet. Elena Laurent hade varit Biancas mamma. Enligt Bianca hade Elena dött när Bianca var elva efter år av ensam kamp i Marseille. Bianca talade sällan om henne. Julian hade aldrig hört Martha nämna henne alls.

“Vad sägs om Elena?” frågade han.

Marthas syrgasmask blev grumlig för varje andetag. “Fotot. Hon visste.”

Båren rullade in genom trädgårdsdörrarna innan Julian hann fråga något mer.

Efter att Rosa åkt i ambulansen konfronterade Julian sin fästmö. Bianca rätade på sig, ena handen runt diamanthänget han gett henne.

“Jag vet vad du tror att du såg.”

“Gör du det?”

“Din mor hatar mig. Det har hon gjort sedan den dag du presenterade oss. Ikväll genomsökte hon mitt rum och anklagade mig för att vilja ha hennes pengar. Jag tappade humöret efter att hon föll. Jag sa något grymt. Det var fel. Men jag pressade henne inte.”

“Jag såg att du tog bort foten från hennes hand.”

“För att hon klöste på min fotled.”

“Det finns blod på stenen där hennes fingrar var.”

“Och det kommer att finnas märken på min vrist.”

Hon lyfte fållen på sin satinkllänning. Ett grunt rött rivmärke korsade huden ovanför hennes sandal. Det kan ha kommit från Martha. Det kan ha kommit från en rosentagg eller Biancas egen nagel. Julian tittade på den utan att känna den säkerhet hon förväntat sig.

“Jag tänker lägga på telefonen,” sa han.

“Varför?”

“För att du lämnar det här huset, och du tar inget därifrån förrän polisen har pratat med dig.”

“Polisen?” Hennes fattning sprack. “Julian, menar du allvar?”

“Owen har redan ringt dem.”

Owen, stående vid trädgårdsporten, förnekade det inte.

Biancas blick flackade mot huset. “Mitt pass är där uppe. Min mammas smycken finns i kassaskåpet. Du kan inte kasta ut mig utan mina tillhörigheter.”

“Du flyttade in för sex veckor sedan. Inget i det här huset betyder mer än vad som hände vid den där poolen.”

“Vårt bröllop är om tolv dagar.”

“Det finns inget bröllop. Det som förstörde oss var din fot på hennes hand.”

Biancas uttryck hårdnade. Den mjukhet hon burit under deras arton månader långa förhållande drog sig tillbaka som en gardin. “Var försiktig, Julian. Om du gör ikväll till en offentlig anklagelse kommer du att göra mer ont än jag.”

“Är det ett hot?”

“Det är en varning. Din mamma har hållit saker hemliga för dig. Fråga henne varför hon kände Elena. Fråga henne varför hon har ett fotografi av min mamma gömt i sitt skrivbord. Fråga henne vem som betalade för ditt första företag när Hale Industries nästan gick i konkurs.”

Julian stirrade på henne. Hans far, Conrad Hale, hade grundat Hale Architectural Systems och dog nio år tidigare. Företaget hade genomlidit en allvarlig likviditetskris när Julian var trettio, men ett privat brygglån hade räddat det. Conrad hävdade alltid att en gammal vän hade ordnat pengarna. Julian hade återbetalat lånet efter att ha blivit verkställande direktör, även om långivarens identitet skyddades genom en trust.

“Vad gjorde du i Marthas skrivbord?”

“Jag hittade fotografiet för veckor sedan. Hon vägrade förklara det.”

“Så ikväll konfronterade du henne vid en pool?”

“Hon konfronterade mig.”

Två poliser gick in genom grinden. Bianca kastade en blick på dem och sänkte rösten. “Fråga henne om Saint Aurelia Trust. Bestäm då vilken kvinna som har ljugit för dig.”

Polis Lena Park separerade dem medan hennes partner fotograferade terrassen. Bianca upprepade sin berättelse. Julian erkände att han inte sett den första knuffen, bara dess efterdyningar.

När Park frågade om övervakningskameror täckte terrassen svarade Julian ja. Hale Manor fick ett integrerat system installerat efter ett inbrott tre år tidigare. En kamera ovanför den västra kolonnaden vette mot poolen; En annan tittade över trädgårdsingången.

“Bra,” sa Park. “Vi bevarar inspelningen.”

Owen kom tillbaka från säkerhetsrummet. “Poolkameran är offline.”

“Sedan när?”

“Enligt panelen, nio fyrtiotvå ikväll.”

Martha hade fallit vid ungefär tio arton.

Bianca skakade på huvudet. “Jag rörde ingen kamera.”

“Systemet loggar användare,” sa Julian.

“Avaktiveringen kom från den primära hushållstabletten,” svarade Owen. “Surfplattan saknas från sin docka.”

Surfplattan saknades från sin docka.

Julian mindes Biancas varning och Marthas brådskande begäran. “Det blå kuvertet.”

Han bad Park följa med till Marthas arbetsrum. Rummet låg i östra hörnet av första våningen, kantat med böcker Conrad samlat och akvareller som Martha målat innan artriten stelnade hennes händer. Hennes skrivbord stod under ett porträtt av Julian vid åtta års ålder. En låda hängde öppen.

Låset hade blivit avgjort.