“Jag… du förstår inte,” kraxade Hale fram. Tårar började rinna nerför hans kinder, lämnade rena spår i smutsen i hans ansikte. “De kommer att döda mig. De kommer att döda min familj.”
“Om du inte berättar sanningen för mig just nu,” lutade hon sig närmare över bordet, “så garanterar jag att jag kommer att vara ditt största problem, inte dem. Säg mig namnet, Marcus.”
Han bröt ihop, snyftande över bordet, hans kedjor rasslade i den kalla luften. Hans motstånd var brutet. Det som en gång hade varit en stolt överordnad officer var nu bara en spillra av feghet.
Och när han äntligen viskade namnet genom sina tårar, förändrades inte Evelyn Shaws uttryck. Men inom henne slöt sig mörkret. Namnet tillhörde en av de fem generaler som satt i Högsta Kommandot, en man hon hade betraktat som en allierad.
Hon reste sig upp från bordet. Utan ett ytterligare ord till mannen som nu grät öppet i bunkern, vände hon sig om och gick mot dörren.
Det dammiga träningslägret i Blackridge hade varit början. Hon hade kommit hit för att undersöka en mekanisk avvikelse. Men nu insåg hon att hon precis hade klivit in i hjärtat av ett tyst krig som hotade att slita sönder hela nationen.
När hon kom upp till ytan igen hade solen börjat sjunka över horisonten, färgade himlen i brutala nyanser av blod och eld. Vinden drog genom anläggningen, lyfte dammet från marken.
Evelyn Shaw tittade mot den blodröda himlen i öster, mot huvudstaden. Hon rättade till kragen på sin fältskjorta. Det var dags att resa hem. Det var dags att jaga spöken.
