Han var snabb, men Evelyn var snabbare. Hon slöt avståndet mellan dem på tre raska steg, slog bort hans vapenhand med pipan på sin pistol och drev in sitt knä i hans mage. Luften exploderade ur hans lungor i en blöt rossling. Innan han hann falla, grep hon honom i håret och slog hans ansikte med brutal kraft in i det förstärkta glaset på serverstället.

Glaset sprack. Mannen kollapsade på metallgolvet, medvetslös och blödande från pannan.

Evelyn tittade ner på den termiska laddningen. Detonatorns digitala display blinkade snabbt. 00:14… 00:13…

Hon slängde sitt vapen, föll ner på knä och drog fram sin kniv. Hon hade inte tid att avväpna den enligt regelboken. Det fanns tre kablar: blå, röd och svart. Hon visste att standardkonstruktionen för dessa laddningar från svarta marknaden ofta bytte färgkodning för att döda tekniker som försökte chansa. Men hon märkte något annat – en mikroskopisk svetspunkt på moderkortet precis under den svarta kabeln. Ett hemmagjort utlösargränssnitt.

00:06… 00:05…

Hon skar brutalt av den röda och den blå kabeln samtidigt med bladet.

Timern stannade på 00:03.

Evelyn blundade i en sekund och lät en tung utandning lämna sina lungor. Hennes hjärta slog hårt mot bröstkorgen.

Hon reste sig omedelbart och gick fram till huvudkonsolen för uplink-routern. Hon aktiverade paddan igen, körde den genom det manuella gränssnittet och tvingade fram en riktad uppkoppling. En grön stapel började långsamt fyllas på skärmen. Satellitlänk etableras.

“Kom igen,” viskade hon till maskinen.

LÄNK ETABLERAD. SÄKER KANAL ÖPPEN.

Hon matade in koden för Team Echos transportflyg och grep tag i mikrofonen på konsolen.

“Echo-Actual, detta är Overwatch-One. Hör ni mig?”

Sprakande statiskt brus fyllde rummet, blandat med brummet från de massiva servrarna. En evighet verkade passera innan en djup, burkig röst svarade genom kanalen.

“Overwatch-One, detta är Echo-Actual. Vi hör dig, General. Vi är tjugo minuter från landningszonen. Har vi en uppdatering på målet?”

Evelyn kände en våg av intensiv, kall lättnad svepa genom kroppen. Hon hade hunnit. Men hennes röst avslöjade ingenting av den inre stormen.

“Echo-Actual, uppdraget är avbrutet. Jag upprepar, uppdraget är omedelbart avbrutet, kod Svart. Ni måste vända flygplanet direkt och återvända till bas.”

“Kod Svart? Ma’am, vi har visuell bekräftelse på målområdet, vädret är perfekt. Vad är problemet?”

“Problemet, kapten,” sa Evelyn och tittade ner på de utslagna männen på golvet, “är att er utrustning har manipulerats. Om ni hamnar i eldstrid ikväll kommer era vapen att brisera i händerna på er. Kasta varje gasregulator från den senaste leveransen i havet på vägen tillbaka. Det är en direkt order. Förstått?”

En lång tystnad följde på linjen. Kaptenen ombord på planet behövde tid att smälta informationen, insikten om att de hade varit tjugo minuter från en säker, iscensatt död.

“Förstått, Overwatch-One. Vi vänder nu. Echo-Actual ut.”

Evelyn släppte mikrofonknappen. Hon lutade sig bakåt mot kylsystemet och kände metallens kyla tränga genom sin våta skjorta. Hon hade räddat sina män. Men ilskan som hade brunnit som en liten låga inom henne hade nu växt till en rasande eldsvåda.

Hale var bara en bricka. Han var för feg och för obetydlig för att orkestrera ett sabotage mot Inre Säkerhets elitstyrka. Någon hade lovat honom pengar, ja, men någon mycket mäktigare hade lovat honom beskydd. Någon högt upp i hierarkin, någon som ville se Evelyn Shaws bästa agenter eliminerade.

Hon lämnade serverrummet, klev över de utslagna förrädarna och gick med beslutsamma steg mot Bunker Fyra.

Bunkern var en isolerad betonglåda djupt under marknivå, byggd för att hysa de mest värdefulla fångarna under förhör. Det fanns inga fönster. Ingen uppvärmning. Bara en naken glödlampa i taket och ett tungt stålbord bultat i golvet.

Decker stod vakt utanför ståldörren. Han stod stramt i givakt när hon närmade sig, hans ansikte var askgrått i det skarpa ljuset. Han öppnade dörren åt henne utan ett ord.

Marcus Hale satt fastkedjad vid bordet i mitten av rummet. Hans fina uniform var nu täckt av damm och svett. Hans självförtroende var utraderat, ersatt av en desperat, stirrande skräck. Han såg upp när dörren slog igen med ett dövt, metalliskt eko. Evelyn stod ensam i rummet med honom.

Hon drog fram stolen mittemot honom och satte sig ner. Hon lade den mikrosvarvade gasregulatorn från skjutbanan på metallbordet. Ljudet av metall mot metall ekade skarpt.

“Dina män nere vid servrarna misslyckades, Hale,” sa hon tyst. “Data är säkrad. Mitt team lever. Du har absolut ingenting kvar att förhandla med.”

Hale svalde. Han försökte få fram ett ljud, men hans hals var för torr. Han tittade på den lilla cylindern som om den var en levande orm.

“Vem gav ordern?” frågade Evelyn. Hennes ögon borrade sig in i hans själ, kalla och skoningslösa.