De andra officerarna ryckte till och flög upp i en stel givakt, deras händer föll bort från vapnen som om de hade bränt sig.
Hale, som fortfarande pressades mot marken, spärrade upp ögonen. “Decker, din inkompetenta idiot, vad gör du?”
“Håll käften, Marcus,” väste Decker, och det var första gången någon på basen någonsin hört honom tilltala Seniorbefälhavaren vid förnamn, än mindre med sådan respektlöshet. Decker svalde hårt, torkade svetten ur pannan och tittade på Evelyn. “General Shaw. Jag… vi var inte informerade om att ni var på anläggningen, ma’am.”
Namnet ekade över den dammiga platsen. General Shaw. Evelyn Shaw. Chef för Försvarets Interna Underrättelsetjänst. Spöket. Kvinnan som hade demonterat två utländska spionringar och personligen rensat ut den korrupta ledningen i Sektor 4 förra året. Det sades att hon aldrig bar uniform för att hon aldrig behövde den; hennes auktoritet låg inte i tyget, utan i den absoluta makten hon besatt.
Hales ansikte tappade all färg. Smärtan i hans handled verkade plötsligt obetydlig jämfört med den isande terror som spred sig i hans bröst. Det var inte möjligt. Det kunde inte vara hon. Kvinnan framför honom såg ut som en vagabond, en överbliven mekaniker från de lägre nivåerna. Men när han nu tittade upp på henne, på de kalla ögonen och den orubbliga hållningen, förstod han att han hade gjort sitt livs största, och sista, misstag.
Evelyn släppte greppet om Hales handled. Han föll ihop i dammet, kippande efter luft, en ynklig spillra av den man som nyss krävt underkastelse.
Hon böjde sig ner och plockade upp den lilla silvercylindern.
“Låt mig berätta för dig varför jag är här, Hale,” sa hon, hennes röst var jämn och bärande. “Under de senaste tre månaderna har vi haft åtta kritiska fel på träningsvapen från den här anläggningen. Fel som har resulterat i ‘olyckor’ ute på fältet. Fyra sårade agenter. Två döda.”
Hon höll upp cylindern i ljuset. Solen reflekterades mot metallen.
“Rapporterna från din avdelning hävdade metallutmattning och fabrikationsfel. En bekväm lögn. Jag kom hit, satte mig i smutsen utanför ditt förråd, och plockade isär en av de enheter som ni bokfört som ‘obrukbar’. Och vad hittar jag?”
Hon kastade cylindern. Den landade i dammet bara några millimeter från Hales näsa.
“Mikrosvarvade tryckventiler. Det där är inget fabrikationsfel, Hale. Det är avsiktligt sabotage. Någon har systematiskt bytt ut standardventilerna mot mikrosvarvade kopior som är designade för att brista efter exakt tvåhundra avfyrningar. En tidsinställd bomb.”
Hale stirrade på den lilla metallbiten. Han skakade på huvudet, en patetisk förnekelse. “Jag… jag visste inte. Jag svär. Jag har hundratals män under mig, jag kan inte kontrollera varje—”
“Du inte bara visste,” avbröt Evelyn och klev närmare. “Du signerade leveranskvittot för reservdelarna från ett skalbolag i Nya Kaledonien. Ett bolag vars kontonummer mystiskt nog matchar en offshore-fond under din exfrus namn.”
Tystnaden som följde var total. Inget vinddrag. Inget avlägset ljud från skjutbanan. Hela världen verkade hålla andan.
Evelyn torkade äntligen bort den sista droppen vatten från sin kind. Rörelsen var metodisk, som om hon tvättade bort de sista resterna av hans existens.
“Du försökte dränka mig, Hale,” sa hon mjukt. “Men det är du som är på väg ner.”
Hon vände ryggen åt honom och tittade på de sju officerarna som stod frusna i givakt. Hennes blick svepte över dem, utvärderade dem på bråkdelen av en sekund.
“Decker,” sa hon skarpt.
“Ja, ma’am!” Decker ryckte till, hans röst darrade lätt men han stod kvar i perfekt postering.
“Ta din tidigare befälhavare i förvar. Sätt honom i isoleringscell i bunker fyra. Ingen kommunikation in eller ut. Om han ens försöker viska till en vakt, håller jag dig personligen ansvarig.”
“Förstått, ma’am!” Decker tvekade inte. Han klev fram, grep Hale i kragen och drog brutalt upp honom på fötter. Hale gjorde inget motstånd. Den arroganta fasaden hade krossats helt, och under den fanns bara en ynklig, skräckslagen man som insåg att hans värld hade rasat samman.
“Ni andra,” sa Evelyn, och nu lät hon äntligen sin röst eka med den fulla kraften av hennes ämbete. “Spärra av hela anläggningen. Ingen kommer in. Ingen går ut. Alla loggar, all datatrafik, och alla leveranskvitton ska frysas omedelbart. Om jag ser någon så mycket som röra en terminal utan mitt uttryckliga godkännande, kommer de att sitta i cellen bredvid Hale innan dagen är slut.”
De sex officerarna ropade ut ett unisont bekräftande och rörde sig snabbt för att utföra sina order, lättade över att de inte var måltavlan för hennes vrede, desperata att bevisa sin lojalitet.
Evelyn stod ensam kvar i den smala skuggremsan. Solen fortsatte att steka över Blackridge Training Center. Dammet från Hales förnedring lade sig sakta över marken. Hon tittade på sin våta ärm. Hon behövde en ny skjorta. Och hon behövde göra ett samtal till Högsta Kommandot.
