Spelet var över för Hale. Men för Evelyn Shaw hade arbetet precis börjat. Hon böjde sig ner, plockade upp den lilla silvercylindern från smutsen, stoppade den i fickan och gick mot huvudbyggnaden. Varje steg hon tog var fyllt av en tyst, mördande beslutsamhet. Anläggningen tillhörde henne nu.
Dörrarna till Huvudbyggnad Alpha gled isär med ett mjukt, elektroniskt väsande. Kontrasten mellan den brutala ökenhettan utanför och den aggressiva luftkonditioneringen på insidan slog emot Evelyn som en fysisk mur. Luften här inne doftade av kaffe, ozon och steriliseringsmedel. Det var ljudet av byråkrati och kontroll, det monotona surrandet från hundratals servrar och kylfläktar.
När hon klev över tröskeln dog ljudnivån i rummet nästan omedelbart.
Sektionsrummet var massivt, fyllt med rader av monitorer och svarta skrivbord där dussintals tekniker, officerare och logistikanalytiker nyss hade arbetat i ett konstant, lågintensivt kaos. Nu satt de alla som förstenade. Ryktet hade redan hunnit före henne. På en militär anläggning färdas panik snabbare än ljuset. De visste redan att Seniorbefälhavare Hale hade blivit gripen ute i dammet. De visste bara inte av vem, eller varför, förrän de nu såg kvinnan i den smutsiga, våta fältskjortan kliva in med den obestridliga auran av absolut makt.
Evelyn stannade mitt i rummet. Hon lät blicken svepa över de frusna ansiktena. Ingen vågade möta hennes ögon.
“Vem är högst ansvarig för nätverkssäkerheten?” Hennes röst var inte hög, men i den dödstysta salen skar den genom luften som en piska.
En ung man i trettioårsåldern, klädd i en teknikeruniform som plötsligt såg alldeles för stor ut för honom, reste sig långsamt från en station i hörnet. Han svalde så hårt att det syntes på avstånd. “D-det är jag, ma’am. Löjtnant Aris.”
“Löjtnant Aris,” sa Evelyn och började gå mot honom med lugna, jämna steg. Vattnet från hennes ärm hade börjat torka och lämnade vita saltfläckar på det mörka tyget. “Du har exakt trettio sekunder på dig att initiera Protokoll Omega på samtliga lokala servrar. Jag vill att varje utgående dataström klipps. Ingen extern kommunikation, inga krypterade rör, ingen molnsynkronisering. Klipp det hårda nätverket från stamnätet. Nu.”
Aris spärrade upp ögonen. “Protokoll Omega? Ma’am, med all respekt, det kommer att slå ut hela anläggningens navigationsstöd och blockera alla aktiva fältagenter från att…”
“Tjugo sekunder,” avbröt Evelyn iskallt. Hon stannade vid hans skrivbord och lutade sig framåt, stödde båda händerna mot den svala metallytan. Hennes ögon låste fast honom. “Om en enda byte av information lämnar den här byggnaden innan jag säger något annat, kommer du att tillbringa resten av ditt liv i ett djupt hål under Sektor Fyra där de inte ens serverar matlådor. Verkställ.”
Aris fingrar flög över tangentbordet. Det var ingen tvekan längre. Han slog in koder med en hastighet som vittnade om ren överlevnadsinstinkt. På de massiva skärmarna ovanför dem började statusindikatorerna blinka rött. Gröna linjer som representerade datatrafik klipptes av en efter en. Skärmarna fylldes med varningstexter: LOKALT NÄTVERK ISOLERAT.
Evelyn nickade långsamt och rätade på ryggen. “Bra. Ingen rör sina terminaler. Om jag ser att en enda fil raderas, raderar jag er.”
Hon vände sig om och blickade upp mot glasrutorna på andra våningen. Där låg Marcus Hales kontor. Hennes nästa mål.
Hon tog metalltrapporna upp, två i taget, hennes stövlar ekade tungt i den tysta byggnaden. När hon nådde Hales kontor sparkade hon upp dörren utan att ens försöka använda handtaget. Träramen splittrades med ett skarpt knakande ljud och dörren slog in i väggen.
Kontoret var exakt som hon hade förväntat sig. Det speglade mannen perfekt: pretentiöst, onödigt dyrt och fullt av fasader. En massiv skrivbordsskiva av mahogny dominerade rummet, omgiven av antika kartor och inramade utmärkelser. I hörnet stod en glob som fungerade som en minibar, där flaskor av årgångswhiskey glänste i det dämpade ljuset. Hale var en man som spelade general i sin egen lilla värld, ovetande om att riktig makt aldrig behöver visas upp.
Evelyn gick rakt fram till skrivbordet och svepte ner en hög med meningslösa logistikpärmar på golvet. Hon drog fram sin taktiska padda, den svarta enheten med Inre Säkerhets emblem, och kopplade en kabel direkt in i Hales privata terminal.
Skärmen krävde biometrisk inloggning och ett tvåfaktorslösenord. Evelyn log grimt, knappade in en serie överridningskoder som bara sex personer i världen hade tillgång till, och såg hur skärmen blinkade till och öppnade systemets djupaste kärna.
Hon letade inte efter de uppenbara filerna. Män som Hale var korrupta, men de var sällan kompletta idioter när det gällde bokföring. Han hade gömt bevisen i skuggorna av systemet. Hon började gräva i leveransmanifest, korsrefererade serienummer från de saboterade gasregulatorerna med leveransrutter från Nya Kaledonien.
