Medan skriptet tuggade igenom terabytes av data, lät hon tankarna vandra tillbaka till de två döda agenterna. Två unga män, handplockade för elitoperationer, dödade när deras egna vapen exploderade i händerna på dem under en eldstrid i de norra gränstrakterna. Officiellt: tragiska olyckor orsakade av extremt väder och materialutmattning. Inofficiellt: mord.

Skärmen blippade till. Ett rött fönster poppade upp mitt på skärmen.

Evelyn lutade sig närmare. Hon hade hittat rötterna. Men när hon läste de dekrypterade filerna, stannade hennes andning upp för en mikrosekund. Hennes isiga lugn sprack, om än bara för ett ögonblick.

Sabotaget var inte randomiserat. Det var inte menat att sakta ner produktionen eller bara döda slumpmässiga agenter för att skapa instabilitet. De saboterade enheterna hade specifikt allokerats till Team Echo.

Team Echo var inte vilken styrka som helst. Det var Inre Säkerhets mest elitskrubbade insatsstyrka, direkt underställd Evelyn själv. Och enligt loggarna som rullade över skärmen hade de mottagit en ny leverans av utrustning, inklusive trehundra av de defekta gasregulatorerna, för exakt fyrtioåtta timmar sedan.

Evelyn slog näven i den massiva mahognyskivan så hårt att en penna rullade ner på golvet. Hennes hjärna arbetade i överljudshastighet. Team Echo var för närvarande ombord på ett transportflyg, på väg mot en svart operation i de västra sektorerna, ett uppdrag som skulle slå till mot en av de största illegala vapenringarna på kontinenten. Uppdraget skulle inledas kl. 22:00 ikväll. När de väl drogs in i eldstrid, skulle deras vapen brisera. Hela hennes team skulle massakreras.

Och hon var helt avskuren från att kontakta dem.

“Helvete,” väste hon.

Hon hade isolerat hela anläggningen för att förhindra att Hales medhjälpare raderade bevis, men genom att klippa nätverket hade hon också skurit av sin egen möjlighet att skicka en säker, krypterad varning till Team Echos transportplan.

Hon drog ut kabeln från terminalen, vände på klacken och stormade ut från kontoret.

När hon nådde sektionsrummet på nedervåningen var stämningen fortfarande tryckt. Löjtnant Aris satt blickstilla, svettpärlor trängde fram i hans panna.

“Aris!” ropade Evelyn, och han ryckte till som om han fått en stöt. “Ge mig en säker linje upp till övervakningssatellit sex. Jag behöver en riktad laserlänk till transportflyg C-19.”

“Ma’am, nätverket är fysiskt kapat,” stammade Aris. “Du gav order om Protokoll Omega. Enda sättet att upprätta en laserlänk nu är att manuellt återställa uplink-routern i serverkällaren, men… “

“Men vad?”

“Systemet registrerar en anomali där nere,” sa Aris och pekade med en skakande finger på en av sina skärmar. “En brandväggsöverträdelse aktiverades för två minuter sedan. Någon är nere i källaren och försöker fysiskt rensa kärnservrarna med en termisk laddning.”

Evelyns blick mörknade. Hale hade varit arrogant, men han var inte ensam. Han hade lojalister. Någon som insåg att om servrarna föll i Evelyn Shaws händer, skulle hela nätverket av konspiratörer avslöjas. Och denna någon var nu nere i källaren, redo att bränna hela systemet till aska för att skydda sig själv, ovetande om att den handlingen också skulle döma Team Echo till döden genom att förhindra Evelyns varningsmeddelande.

“Ingen rör sig,” sa hon till rummet i stort, och utan att vänta på svar drog hon sitt tjänstevapen – en mattsvart, modifierad K-7 pistol – från sitt dolda axelhölster. Metallen kändes kall och bekant i hennes hand.

Hon rörde sig som en skugga genom korridorerna. Varje steg var ljudlöst, beräknat, dödligt. Nerför de dunkla spiraltrapporna mot källarnivån kände hon lukten av ozon bli starkare. Det var mörkt; nödbelysningen kastade långa, röda skuggor över de fuktiga betongväggarna.

Dörren till serverrummet stod på glänt. Ett svagt, pulserande blått ljus sipprade ut i korridoren, ackompanjerat av det tunga dånet från kylsystemet.

Evelyn pressade ryggen mot väggen bredvid dörren. Hon andades långsamt ut, lugnade sin hjärtrytm tills hon var i total symbios med tystnaden. Hon speglade dörröppningen i bladet på sin taktiska kniv, som hon drog med vänsterhanden.

Där inne stod två män. De bar anläggningens underhållsuniformer, men deras rörelser vittnade om något helt annat. Militär träning. Specialstyrkor. Den ene höll på att fästa en gråvit, rektangulär klump av C-4 mot serverns moderkort, medan den andre stod vakt med en automatkarbin riktad mot dörren.

Evelyn insåg att hon inte hade tid för förhör. Laddningen var apterad.

Hon snurrade runt dörrkarmen i en flytande, obrutet rörelse. Innan vakten ens hann registrera rörelsen i mörkret, höjde hon sin K-7 och avfyrade två dämpade skott. Båda träffade mannen i bröstet, exakt över hjärtat. Han föll handlöst bakåt utan att ge ifrån sig ett ljud.

Den andre mannen ryckte till, släppte detonatorn och vände sig om med handen sträckt mot sitt sidovapen.